Män som slår saknar heder

Nedan ett par tankar efter att ha läst UNT:s ledare 30 juni betitlad Det osynliga våldet:

Våldet i nära relationer är naturligtvis helt oacceptabelt - liksom allt privat våld i samhället. Det tycker alla anständiga människor och för det behöver man inte vara feminist. Om ett nytt (?) folkhälsomål kan förbättra situationen ska jag låta vara osagt.

Men jag funderar över begrepp som "hedersvåld" och "hedersproblematik", som antyder någon sorts kränkt heder hos förövarna (inte offren). Jag tror att vi måste komma bort ifrån lättkränkthet och diffusa hedersbegrepp. Män som slår saknar heder.

Dags att tänka lite längre - lite oftare!

"Politiska förslag måste ta hänsyn till hela verkligheten", skriver Håkan Holmberg i sin signerade ledare i UNT 27 juni. Klokt, naturligtvis, och något som politiker och "tyckare" borde tänka på lite oftare - fuktiga pekfingrar och billig röstmaximering (?) är inga bra metoder.

I sin analys Föräldradagar i verkligheten problematiserar han den individualiserade föräldraförsäkring, som är så omhuldad i de flesta feministiska kretsar (men uppenbarligen inte i alla). Den individualiserade föräldraförsäkringen syftar ju till att män och kvinnor ska dela lika och att detta enligt teorin skulle leda till bland annat utjämnade löner. Men vad händer då, frågar sig Håkan Holmberg, om en av parterna helt enkelt inte ställer upp?

Det vore också nyttigt, menar jag, om barnets perspektiv och intressen beaktades i större utsträckning (vilket artikeln i förlängningen gör) och då inte utifrån teoretiska konstruktioner, utan med respekt för att alla människor är mer eller mindre olika - även barn. Det är inte självklart att det är bäst för barnet, om staten tvingar endera föräldern att vara hemma.

Verklighetsfrånvända politiker kan naturligtvis hävda att staten inte tvingar någon att vara hemma - man går "bara" miste om föräldrapenningen. Men frågan är om det är lämpligt att staten med hjälp av skattemedel försöker påtvinga medborgare ett visst beteende i en för individerna så central fråga. Mitt svar är nej - social ingenjörskonst var dålig på trettiotalet och är inte bättre idag.

Den privata äganderätten, bärplockarna och kommunen

I söndags deltog jag i en paneldebatt i Mehedeby om utveckling, myggplåga och nedskräpning i bärplockarlägrens spår. I måndags lämnade jag en motion till kommunfullmäktige om den privata äganderätten och nedskräpningen - med krav på att kommun och stat ska ta ansvar.

Det här är kritik mot uppköpare och stat - inte mot utfattiga bärplockare. De som anser att fattiga människors misär i ohygieniska läger och rättslöshet för privata markägare är OK, kan tycka vad de vill - de flesta människor vill förhoppningsvis ha anständiga förhållanden. Statens tröghet och oförmåga spelar tyvärr främlingsfientliga krafter i händerna. Demokratin måste ta ansvar - inte blunda.

Ur motionen:
Bärplockningen borde egentligen inte vara något problem. Bären finns och bara en bråkdel av dem skulle, som det ser ut idag, plockas av inhemska krafter. Livsmedelsindustrin behöver och köper bären. Människor som behöver arbete kommer hit för att plocka.
Varför måste vi då år efter år ha en situation, som påminner mer om vilda västern än om ett civiliserat samhälle?

Läs gärna hela motionen på FP Tierps hemsida.

Stort Grattis och Gott Nytt År!

Uppsala Nya Tidning meddelar idag, på nyårsaftonen, att tidningens läsare med bred marginal utsett grundaren av Uppsala Cancer Clinic, Haile Mahteme till årets upplänning. Oerhört välförtjänt! Stort Grattis!

Läs gärna artikeln i UNT-länken ovan. Den ger en kort resumé av det gångna årets händelser runt landstinget och UCC. Det finns, menar jag, goda skäl att ta Mahtemes kritik av sjukvårdspolitiken på mycket stort allvar. Skälen för en bred diskussion är många, liksom skälen för ett gott samarbete mellan Akademiska Sjukhuset och UCC.

Med detta vill jag också passa på att tillönska mina läsare ett riktigt Gott Nytt År!

En deprimerande tillställning med några ljuspunkter

Rubriken gäller landstingsfullmäktige 25 september i Heby och jag ska förklara vad jag menar.

När sjuttioen ledamöter, ett betydande antal ersättare och ett antal tjänstemän åker kors och tvärs genom länet för att samlas en heldag i Heby kan man hoppas att något väsentligt ska bli uträttat. Frågan är om så blev fallet i onsdags.

Vi vet alla att även om det finns väldigt mycket att vara stolt över, så är situationen i landstinget och på Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) långt ifrån problemfri. Kösituationen till specialistvården är sämst i landet. Belastningen på personalen är hög och har så varit, inte minst under den gångna sommaren. Och, apropå något som sades i debatten, att personalen är utomordenligt professionell och trevlig gentemot patienterna behöver inte hindra att samma människa ibland kan gråta av utmattning efter jobbet, som har rapporterats i UNT i somras. Personalens engagemang och pliktkänsla ska inte överutnyttjas.

Man kan alltså tycka att diskussionen om Strategisk plan för Landstinget i Uppsala län skulle kunna ge viktiga bidrag för att belysa viktiga frågor. Visst gjordes heroiska försök, inte minst av Carl Nettelblad (FP). Men hur mycket av tre timmars debatt i ärendet tillförde något väsentligt? Den långa tid som gick åt till ältande av hur många rader i dokumentet som krävs för att en fråga ska vara viktig gjorde det definitvt inte.
UAS är för stort för landstinget. Ett förstatligande av universitetssjukhusen borde stå högt på den nationella dagordningen!

Och så var det frågan om UAS styvnackade vägran att remittera patienter med svårbehandlad bukhinnecancer till Uppsala Cancer Clinic (UCC) och en av Europas främsta experter på området, Haile Mahteme. Historien från Haile Mahtemes synvinkel kan läsas i Tidskriften Relation nr 3 2013. UAS vägran att remittera, trots den politiska ledningens uttalade vilja, är milt sagt uppseendeväckande - läs gärna mer på riksdagsledamoten Ismail Kamils (FP) blogg. Patienter från stora delar av vårt land remitteras till UCC - men våra länsinnevånare måste själva betala för att få den bästa vården. Det är omoraliskt och skamligt att denna fråga har förhalats i mer än ett år!

Så vad händer då på landstingsfullmäktige? Jo, Johan Edstav (MP) anklagar alliansen för falskhet och oförmåga att driva sin uttalade linje, eftersom inget formellt beslut har fattats (men vill i likhet med övriga rödgröna inte själv remittera till UCC). Men det enda möjliga formella beslutet är att sluta ett avtal mellan landstinget och UCC, vilket är precis vad Folkpartiet kräver och länge har krävt. Lina Nordquist (FP) och Ludvig Larsson (FP) gjorde utmärkta insatser i debatten med oppositionen - men var fanns övriga alliansen, M, C och KD? Jo, de teg sig igenom debatten. Varför? Det bör medborgarna fråga dem om.
Det finns ett parti, som har satt och sätter patienterna främst - Folkpartiet Liberalerna. Och Folkpartiet var ljuspunkten på landstingsfullmäktigemötet 25 september.

Kan vi lita på polisen?

I ett inlägg för en månad sedan kritiserade jag polisen för det slappa agerandet gentemot en nazistisk demonstration och misshandel i centrala Uppsala. Jag tror inte att polisens brist på agerande berodde på ond vilja, utan snarare på aningslöshet och kanske lite menlös lagstiftning (som också tar sig uttryck i att rasistiska tidskrifter tydligen kan få presstöd).

I måndags briserade nyheten att skånepolisen upprättat ett register över fyratusen romer, varav tusen barn. Vad som än är bakgrunden till att registret påbörjades (vi får förutsätta att det gäller brott), så borde det inte vara svårt att inse att ett så omfattande och varaktigt register, uppenbarligen grundat på etnicitet, är fullständigt oacceptabelt.

Skånepolisens agerande tyder på en historielöshet och aningslöshet långt utöver det rimligas gräns. Det är bra att rikspolischefen inser detta och tar tydligt avstånd från agerandet. Tyvärr verkar inte samma insikt finnas på alla håll inom polisen. Saken måste självfallet utredas och de ansvariga ställas till svars. Annars blir det svårt att lita på polisen.

Om mobbning, nazism och likgiltighet

De senaste dagarna har Upsala Nya Tidning publicerat två (åtminstone) artiklar, som behandlar olika former av trakasserier, dels Carl Franks, ordförande i Judiska Föreningen i Uppsala, artikel Problemet är likgiltigheten på UNT debatt 22 augusti, dels Mats Jonssons, ordförande i Organisation Mot Mobbning, artikel Skriv in mobbning i brottsbalken på UNT debatt 23 augusti. Rubrikerna speglar väl huvudbudskapet i respektive artikel.

Franks artikel utgår från den nazistiska "demonstration" och misshandel i Uppsala 10 augusti, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Artikeln utgör ett mycket intressant och tänkvärt resonemang om polisens och samhällets insatser och ansvar, men också om vars och ens ansvar som människa. Det sistnämnda är på sätt och vis det allra viktigaste. Det vet nazister och andra kriminella och de vet att terror är deras enda möjlighet att bli en dominerande kraft i samhället. Likgiltighet ökar deras handlingsutrymme, rädsla sprids i samhället och ökar deras handlingsutrymme än mer. Det största problemet är likgiltigheten, men tydlig lagstiftning och tydligt agerande från polisens sida är nödvändiga för att skydda demokratin och lämna utrymme för civiliserade medborgare.

Mats Jonssons artikel om mobbning utgör en kontrast till Franks, trots att de i grunden behandlar likartade problem. Jonsson sätter synbarligen hela sin tilltro till lagstiftning fastän lagstiftning när det gäller något så mångfasetterat som mobbning torde vara oerhört mycket mera komplicerad än att införa förbud mot nazistiska och rasistiska organisationer. Däremot verkar han inte alls ha någon tilltro till enskilda människors och organisationers möjligheter eller vilja att agera mot kränkande beteende.

Jag tror att Jonsson har fel. Att frånkänna skolor, arbetsplatser och enskilda människor förmåga och ansvar är enligt min mening både orättvist och obehagligt. Polisen har dessutom möjligheter att ingripa redan idag och till exempel skolan ska till se till att brott beivras. Och till skillnad mot för några år sedan kan mobbaren tvingas byta skola. Men gott ledarskap är centralt. Gott ledarskap i en organisation försvårar mobbning och ger utrymme för till exempel elevernas goda sidor. Dåligt ledarskap skapar tvärtom spelrum för låga instinkter och "djungelns lag". Men alldeles oavsett ledarskapet har varje individ sitt ansvar som människa.

Problemet är likgiltigheten. Och om man så vill - fegheten.