Stefan Löfven har rätt i åtminstone en fråga

Att jag inte skrivit på denna blogg på länge beror förvisso inte på att det skulle saknas saker att skriva om. Kanske snarare tvärtom - flödet har istället ibland gett upphov till kortare inlägg på Twitter och Facebook. Och det finns mer än politik.

Men nu vill jag skriva om statsminister Stefan Löfven och en intervju med honom i Svenska Dagbladet, vilken har förkättrats en hel del av diverse politiker och skribenter - också från Liberalerna.

Jag uppfattar emellertid artikeln ifråga som en utmärkt intervju med en rak och tydlig statsminister, som dessutom enligt min mening har helt och självklart rätt i frågan om hur han tänker agera efter valet 2018.

Han säger sig nämligen sitta kvar efter valet åtminstone fram till förtroendeomröstningen, om han inte får en uppenbar majoritet emot sig i valet. Och en sådan majoritet kommer med all sannolikhet att kräva SD:s stöd. Löfven intar därmed en självklar demokratisk inställning, som - till skillnad från decemberöverenskommelsen - visar att han tar valen och demokratin på allvar.

Kritikernas problem är just att de inte tar demokratin på allvar, utan tror att den kan ersättas med en politisk lekstuga med obskyra överenskommelser, vilka åsidosätter valresultatet. Eländet bottnar åtminstone delvis i blockpolitiken, vilken Löfven med rätta betecknar som "förödande". Blockpolitiken flyttar makten från parlamentet till en grupp politruker, som livnär sig på sin sysselsättning och vilka skalden Heidenstam på sin tid, inte utan skäl och under namn av "partigängare", betraktade som en "korsning mellan räv och nöt".

Det Löfven ser som en lösning på den parlamentariska situationen är överenskommelser över blockgränserna, vilket borde vara en självklarhet för alla seriösa partier. Om ideologisk fundamentalism och politrukernas självgodhet läggs åt sidan i landets och Europas intresse, borde sådana överenskommelser vara fullt möjliga.

En närliggande fråga är naturligtvis beröringsskräcken visavi SD, vilken bland annat lett till att Jan Björklund fått utstå mycken kritik inte bara från "kålsupare" som Jonas Sjöstedt, utan även "internt" i Liberalerna. Detta för hans enligt min mening fullständigt självklara förslag att även SD (med 13 procent i valet och av allt att döma mera nu) bör bjudas in till allmänna överläggningar mellan partierna och inte a priori exkluderas. Exkluderingen är enligt min mening ytterligare ett exempel på "etablissemangets" odemokratiska åsidosättande av folkets i allmänna val uttryckta uppfattning. Detta är förödande för demokratin och gynnar ingen mer än möjligen i någon mening SD. Att skälla femton procent av befolkningen för rasister är enbart löjligt.

Tre svenska direktörer och ett danskt val

Den 12 juni skrev tre före detta direktörer en uppmärksammad artikel i Dagens Industri under rubriken Nyval är bättre än pakten. Med pakten menas den famösa decemberöverenskommelsen, i vilken det minsta av de så kallade blocken avsäger sig ansvaret för det här landet, åtminstone när det gäller de inte helt oväsentliga budgetfrågorna. Vilket ju innebar att minoritetsregeringen fick igenom sin vårbudget mot en faktisk majoritet i riksdagen.

Hederligt och konstruktivt? Knappast. Och inte blir det bättre av att, som direktörerna påpekar, regeringens politik på många sätt är näringlivsfientlig och skadlig för det här landet. Det finns alltså enligt min mening mycket goda skäl att lyssna på vad direktörerna har att säga. Men istället publicerar Upsala Nya Tidning 13 juni en ledare betitlad Tre naiva direktörer. Jag uppfattar snarare UNT:s ledare som otroligt naiv.

För det första pläderar direktörerna för konstruktiva lösningar. Lösningar som även kan innefatta SD, men som inte nödvändigtvis gör det. Det borde ha gått att komma överens över blockgränserna efter valet, om inte blockförstockelsen och den fåniga retoriken varit så monumentala.

För det andra menar jag att direktörernas resonemang om att inte utesluta SD från samtal och förhandlingar är en högst rimlig demokratisk ståndpunkt. En betydande andel av befolkningen har faktiskt röstat på partiet - i själva verket lika många som röstat på V och MP tillsammans. Dessutom framstår för mig V (kommunism) - och för den delen delar av MP (miljöfundamentalism) - i lika tvivelaktig dager som SD.

För det tredje är det ingen annan än SD som vinner på att en betydande del av väljarkåren inte respekteras och detta är en viktig poäng i direktörernas artikel.

Detta leder mig in på frågan om valet i Danmark, vars resultat man till exempel kan läsa om på Valg 2015 (de delvis obegripliga partibeteckningarna kan tolkas med hjälp av loggorna till höger, notera också att det finns totalt 179 ledamöter varav 2 vardera från Färöarna och Grönland). Det man ser är att av partierna till vänster i dansk politik har Socialdemokratiet under Helle Thorning-Schmidt gått rätt starkt (liksom Enhedslisten) och blivit största parti i Folketinget, men förlorat makten på grund av de mycket stora nederlagen för Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre, vilka mer än halverats. Miljöfundamentalisterna i Alternativet vill väl de flesta helst glömma.
Till höger har Dansk Folkeparti blivit största parti (näst störst totalt) med 21,1 procent av rösterna (från 12,3) medan Venstre (som är Folkpartiets danska systerparti) sjunkit till tredjeplatsen totalt med 19,5 procent och Liberal Alliance ökat till 7,5.

Venstres Lars Lökke Rasmussen har fått uppdraget att försöka bilda regering, vilket inte är så enkelt. Mer om detta kan man till exempel läsa i Politiken. Lökke gör i Politiken ett intressant konstaterande: »En flertalsregering bestående af de fire partier med lige præcis 90 mandater vil være en regering, som, når den er blevet enig med sig selv, vil have meget svært ved at flytte sig parlamentarisk. Så af den grund lader det sig ikke gøre«. Detta är ett intressant konstaterande, som avviker starkt från det stelbenta blocktänkandet i Sverige, där man istället tar sig orådet före att låta en vänsterminoritet styra.

För att avsluta denna långa kria vill jag först hänvisa till en artikel, återigen i Politiken, från vilken det inte är särskilt svårt att dra paralleller till Sverige: DF's valgsejr er Udkantsdanmarks protest mod hovedstadseliten. Till allra sist ber jag mina läsare - även de som inte följt någon annan länk - att läsa artikeln Bekämpa rasismen – inte rasisterna i Aftonbladet 23 juni, där den danske debattören  Rasmus Fregerslev (från Socialistisk Folkeparti av alla partier) konstaterar att "Upprepar ni det danska misstaget blir SD största parti". Märk väl: Med detta menar jag definitivt inte att alla som röstar på SD skulle vara rasister.

Är Alliansens saga all

"Är Alliansens saga all", frågar sig ledaren i tidningen NU 19 mars.
Ja, enligt min mening är Alliansens saga all i dess hittillsvarande skepnad. Med tanke på hur lite som faktiskt gjordes i centrala frågor under andra mandatperioden har den väl egentligen varit slut rätt länge. För FP är det dags att starta om mer eller mindre från grunden. Att tänka efter på ett seriöst och grundligt sätt i centrala frågor som försvar, ekonomi, välfärd och invandring. Det kan man inte göra om man samtidigt hela tiden ska kompromissa i Alliansen - då blir det hela obegripligt för medborgarna (och förmodligen för medlemmarna själva).

Dessutom är blockpolitiken enligt min mening skadlig för Sverige. Den pinsamma cirkusen efter valet borde räcka som avskräckande exempel.

FP bör göra som Ebba Busch Thor och KD (enligt NU:s tolkning av intentionerna). Tanken på en gemensam alliansbudget  bör avvisas.
Decemberöverenskommelsen var inte bara djupt olycklig, för att inte säga orimlig (förutom att landet slapp nyval). Den är dessutom dessbättre överspelad i avsaknad av gemensam alliansbudget. Att gå i Annie Lööfs ledband är det sämsta FP kan göra om vi vill finnas kvar som  parti.

NU:s ledarredaktion förefaller instängd i det trista och meningslösa politiska spel, som passar bättre i en del TV-serier än i svensk verklighet. Inte med ett ord reflekteras över att det faktiskt finns medborgare (alltså väljare) och en verklighet därute. Det må vara hänt för en ledarredaktion, men inte för ett seriöst politiskt parti.

Vi måste våga ha en seriös diskussion om seriösa frågor!

Folkpartiets förslag i integrationsfrågan har väckt mycket debatt. Det är välbehövligt och jag uppfattar förslagen som en bra och välavvägd utgångpunkt. Jan Björklund bemöter en del av kritiken mot förslagen i Expressen 30 januari och Allan Widman intervjuas i Sydsvenskan 31 januari.

Reinfeldts uttalande "Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt" var otroligt nonchalant och ungefär lika dumt som att inbilla sig att det finns någon sorts naturlig gräns för när det så att säga "är fullt".

Men stora förändringar på kort tid frestar på samhället, inte minst om de fördelas ojämnt. Sådant måste seriösa politiker våga diskutera - inte bara slå ifrån sig.

En del talar gärna om Sverige som en "humanitär stormakt", något som jag vill sätta åtminstone sju frågetecken för - ett för varje år det tar för en nyinvandrad att få ett arbete. Det är inte särskilt humanitärt och det går betydligt fortare i en del andra länder. Därför är Folkpartiets förslag bra.

De som tror att FP vill ställa krav bara på immigranterna tar grundligt miste. Tillfälliga uppehållstillstånd borde framför allt öka incitamenten hos politiker, myndigheter och organisationer att inte bara sticka huvudet i sanden och prata vackert om "humanitär stormakt", utan att framför allt se till att människor snabbt kommer i arbete och kan få ett vettigt boende.
Det kan man göra bland annat genom en reformerad arbetsrätt, lägre ingångslöner och en mera liberal bostadsmarknad. Förslag som FP ställer och något för LO och andra "snälla" människor att tänka på.

Jag har dessutom svårt att förstå varför tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara så förfärliga. De skulle ju omprövas - inte utan vidare avslutas. Vem kan veta något om tillståndet i Syrien om tre år? Hur länge vill man att eländet där ska vara? Hur går det för ett land som förlorar stora delar av sin kanske mest driftiga befolkning?

Det är dags för Sveriges och Europas politiker att ta ansvar - inte bara prata vackert.

Decemberöverenskommelsen, blockpolitiken och demokratin

Lars Hallén och Ingemund Hägg har under december och januari skrivit två intressanta och viktiga artiklar i UNT: Demokratiföraktet 22 december och Usel överenskommelse 8 januari.

Själv har jag varit inne på temat här i min blogg Problemet är blockpolitiken 30 december. Hallén/Hägg är än hårdare i sin kritik av den så kallade decemberöverenskommelsen än undertecknad i sagda blogg. Jag tror att de har rätt.

Det bokstavligen enda positiva med decemberöverenskommelsen är att det meningslösa nyvalet ställdes in, efter att samtliga partiledningar alltsedan valet i september visat otaliga exempel på ansvarslöshet och ren barnslighet. Det riktiga efter valet hade enligt min mening varit att tillräckligt många ansvarfulla partier skapat en budgetkompromiss, som kunde nå majoritet i riksdagen. Det borde inte ha varit omöjligt med lite ansvar och seriositet, i synnerhet inte om man lagt blockpolitikens stelbentheter åt sidan.

Jag håller helt med Hallén/Hägg om att decemberöverenskommelsen är odemokratiskt tillkommen, utan rimlig respekt för riksdagsordningen, riksdagen själv eller för dess ledamöter. Och jag håller med om att riksdagens ledamöter inte har någon anledning att känna respekt för överenskommelsen. Partiledningarna har valt en mycket farlig väg.

Jag hoppas och förutsätter att alliansens partiledare i fortsättningen respekterar demokratin och sina respektive partier. Vilket enligt min mening bland annat bör innebära att de avstår från att, bakom lyckta dörrar, förhandla fram nya "alliansbudgetar" under den här mandatperioden. I annat fall blir de enskilda partierna meningslösa och bör uppgå i ett gemensamt parti med demokratisk transparens. Men sådana beslut måste fattas på respektive partikongresser efter demokratisk diskussion i partierna. Jag önskar inte en sådan utveckling och jag tror inte att det finns några förutsättningar för sådana beslut under överskådlig tid. Jag tvivlar på att de hade funnits ens efter valet 2006. Och det är definitivt inte partiledningarnas uppgift att de facto skapa ett sådant parti med åsidosättande av intern partidemokrati.

Oui, je suis Charlie - mais je ne suis pas irresponsable

Den förhoppningsvis något så när korrekta franskan ska betyda att jag självklart är Charlie (Hebdo) i den meningen att det fria ordet måste och ska försvaras. Terroristers våld är ett mänskligt lågvattenmärke à la Adolf Hitler, Josef Stalin, Idi Amin och Mao Zedong. Morden i Paris är en extrem mänsklig tragedi.

En annan sak är att jag, när jag bläddrar lite i Charlie Hebdos bilder, inte alls har svårt att hålla med om tidningens egen devis "journal irresponsable" - oansvarig tidning. En del är förvisso både roligt och träffande, inte minst när det gäller franska politiker. Annat finner jag enbart stötande, utan rimligt tänkvärt innehåll och snarast speglande ett allmänt förakt för religioner av alla schatteringar (bilden av den heliga treenigheten är ett sådant exempel). Men man måste enligt min mening vara mer än lovligt pantad för att ta allvarlig anstöt av sådant, som ju ändå är lätt att polemisera mot (till skillnad från rena personangrepp). Och man måste vara en kvalificerad ynkrygg för att ta till våld mot - och mörda - upphovsmännen.

Jag är glad att Charlie Hebdo utkommer på onsdag - trots allt.

Ett par tröstens ord till dem, som kanske förtvivlar över händelserna i Paris, utvecklingen i världen och hoten mot det fria ordet, kan kanske vara följande av Frans G Bengtsson i samband med tänkt utgivning av hans bok Röde Orm i det 1942 tyskockuperade Norge respektive Tjeckoslovakien. Nazisterna ville "förstås" göra "lämpliga" ändringar och förhöra sig om författarens "status". Citaten hämtade från Wikipedia:

"Varken ett komma eller en jude skall med mitt medgivande borttagas ur boken, och min uppfattning är exakt densamma som din egen: jag vägrar överhuvud att bli översatt till norska förrän herrar kretiner och kriminaldårar upphört att syssla med förlagsverksamhet därstädes, och helst upphört med allt annat också."

och

"Tack för aktstycket från Prag. Jag fyller under inga omständigheter i den sortens smörja, utan vill då hellre slippa utkomma i det stackars landet tills vidare. Bortsett från den ariska paragrafen i formuläret, förefalla mig även ett par av de andra ungefär lika meningslösa som om vederbörande begärt upplysningar om hur ofta jag brukar raka mig, eller om jag är skelögd och i så fall varför. Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter."

Våldet förlorade och Bengtssons kompromisslöshet gentemot det fria ordets dödgrävare är enligt min mening högst efterföljansvärd. Av detta sagda kan förhoppningsvis också framgå att de, som vill klandra muslimer eller islam i allmänhet för det avskyvärda dådet i Paris, är att betrakta som i princip lika stora idioter som förövarna själva. Islam är, lika lite som kristendomen, men till skillnad från till exempel nazismen, ingen våldsideologi (men om fan läser Bibeln kan det förstås bli lite hur som helst).

Problemet är blockpolitiken

Den så kallade decemberöverenskommelsen mellan S och MP å ena sidan och allianspartierna å den andra har diskuterats intensivt i media de senaste dagarna. Det är förstås högst begripligt och det är inte heller särskilt konstigt att åsikterna divergerar en hel del. Allt från en lättnadens suck över att ett meningslöst nyval ställts in, till tankar kring överenskommelsens möjliga demokratiska tveksamhet. Några i floran är ledare i DN 28 december, SvD samma dag och UNT 27 december.

Personligen tror jag att det är mycket bra att extravalet ställdes in, eftersom det näppeligen hade lett några större ändringar i riksdagen. Om nu inte ett extraval hade fått partiledningarna att inse att de har att ta ansvar för landet, vilket knappast är troligt - det har de ju haft tillfälle till hela hösten.

Hur pass hållbar uppgörelsen blir och vad den får för konsekvenser demokratiskt och politiskt återstår att se. Om S väljer att driva överenskommelsen in absurdum, medan alliansen respekterar dess "bokstav", uppstår ju onekligen en mycket märklig situation. Jag förutsätter att det inte inträffar, men kanske osvuret är bäst med tanke på höstens politiska märkligheter.

Enligt min mening är den dysfunktionella blockpolitiken ett större problem för demokratin än själva överenskommelsen och behovet av den hade förmodligen blivit mycket mindre utan stelbentheten och låsningarna.

Blockpolitiken, på det sätt den för närvarande bedrivs, hotar enligt min mening demokratin på flera sätt:

• Det blir svårare att ta sig ur parlamentariska låsningar, vilket vi just sett.
• Detta, tillsammans med bristen på alternativ i politiken och den stelbenthet som följer av hårda bindningar mellan partier, gynnar ytterlighetspartier som SD och V, som står utanför, och MP, som, utan fungerande opposition och parlamentariskt arbete, får orimligt stort inflytande i regeringsställning. 
• Partierna tenderar att ställa sig utanför den livliga, demokratiska debatt i olika samhälleliga frågor, som bedrivs i samhället i övrigt, därför att partierna blir låsta av inbördes överenskommelser (det borde kanske inte behöva vara så, men jag uppfattar att det är så det ser ut).
• Även den interna debatten och demokratin försvagas när partiledningarna är, eller känner sig, uppbundna av åtaganden inom till exempel alliansen. Missnöjet inom både M och S har blivit rätt uppenbart i media de senaste dagarna och självfallet finns det även i FP och andra partier.
• Åtminstone i mindre partier kan sakpolitik i centrala frågor få stå tillbaka för enstaka "profilfrågor", som till exempel den i och för sig oerhört viktiga skolfrågan, eller rena märkligheter som "feminism utan socialism". Det är enligt min mening i längden inte värdigt ett liberalt parti i Bertil Ohlins fotspår.

Det är därför min djupt kända förhoppning att den nu gällande alliansbudgeten är den sista för den här mandatperioden. Med det vore också budgetproblematiken lättare att lösa och decemberöverenskommelsen mer eller mindre överspelad.