Ursäkta, men även om jag delvis kan förstå kritiken mot rutavdraget för läxhjälp även till gymnasieelever, kan jag inte undgå att förvånas över brösttonerna och indignationen. Som till exempel på UNT:s ledarsida 6 december och 7 december:
". . . privatundervisning ska inte ge rätt till skatteavdrag. Så enkelt är det", skriver Johan Rudström.
Men så var det ju redan tidigare för grundskoleelever! Jag tycker inte att tillägget för gymnasieelever är självklart, men heller inte ett steg från något acceptabelt till raka motsatsen.
Kritiken blir begriplig om man tror att reformen undandrar skolorna pengar och om man tror att brist på pengar är problemet i svenska skolor. Men resultaten i många länder är bättre trots mindre anslag. Pengar är inte problemet - problemet är decenniers vänsteristiskt vanstyre av svensk skola och, inte sällan, mindre lyckade kommunala prioriteringar. Reformen torde heller inte enbart ge bortfall av skatt, utan också intäkter genom att fler arbetar.
Man kan också fråga sig om det är helt fel att fler får ekonomiska möjligheter till läxhjälp. Och om det är moraliskt mer korrekt att skaffa städhjälp medan man själv hjälper ungdomarna med läxan, än att städa själv medan någon annan står för läxhjälpen, i båda fallen med rutavdrag. Människor är olika, men de flesta har sitt så kallade livspussel.
Det centrala är naturligtvis att vi ska ha en mycket bra skola och det är bra om skolorna erbjuder läxhjälp, vilket dock med nuvarande organisation är en kommunal fråga. Men en aldrig så bra skola innebär inte att det inte går att förkovra sig ytterligare på icke skoltid. Och det är utmärkt att det dyker upp ideella initiativ till läxhjälp, till exempel från Rädda Barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar