måndag 5 juni 2017

Välkommen till min nya blogg!

Jag har sedan 2010 – de senaste åren dock väldigt sporadiskt – drivit denna blogg - Politik i Tierp . Det namnet har känts alltmer onaturligt efterhand som den alltmer kommit att handla om nationell och internationell politik och allt mindre om Tierp.

Dessutom har mitt partipolitiska engagemang minskat bland annat på grund av att jag anser att det parti jag blev medlem i 2003, Folkpartiet, alltmer utvecklats i en felaktig riktning och även antagit ett väldigt luddigt namn, Liberalerna. Jag har nu lämnat partiet Liberalerna och nu i juni 2017 inviger jag min nya blogg, som helt enkelt heter För övrigt. Välkommen dit!

torsdag 6 oktober 2016

Selimovic, Taranto och populismen

Jag ska ärligen erkänna att det inte är särskilt ofta jag studerar tidningarnas kultursidor. När jag gör det finner jag dem sällan läsvärda, trots mitt intresse för kultur och kulturhistoria. Alltför mycket på kultursidorna känns helt enkelt irrelevant och skrivet för en liten grupp ganska inkrökta mer eller mindre intellektuella.

Det är kanske i det ljuset man ska se Jasenko Selimovics artikel om populismen och stålverket i Taranto på DN Kultur 2 oktober, En välvillig tolkning av hans lika monumentala som pratiga förvåning över medelhavsstaden är väl att han så pedagogiskt som möjligt försöker bibringa den tydligen djupt okunniga "kultureliten" en glimt av verkligheten. Tyvärr verkar han ha fastnat enbart för de mörkare sidorna, men det är kanske de som antas mest appellera till publiken.

Kanske är det också så man ska förstå att författaren inledningsvis föraktfullt beskriver Taranto som "en gudsförgäten italiensk håla". Taranto, som ligger i sydligaste Italien vid medelhavsbukten med samma namn, har ett mycket stort stålverk med mycket stor produktion och mycket stora utsläppsproblem. Så är det. Men det gör inte staden till någon gudsförgäten håla (vad det nu skulle vara).
Taranto är en stad av Uppsalas storlek (cirka 200.000 invånare), grundad cirka 700 f Kr av spartaner, med en mycket betydande hamn och bas för den italienska flottan. Om staden kan man läsa på Wikipedia (engelska eller italienska, mycket kortfattat på svenska).
Det är möjligt att det är en "håla" sett från EU-kvarteren i Bryssel eller från Södermalm, men i så fall bör vederbörande vänta sig motsvarande förakt från landsorten. Och detta är i bästa fall vad Selimovics beskrivning av och resonemang kring sitt yrvakna möte med verkligheten i mångt och mycket handlar om. Om att försöka få den uppenbarligen ordentligt trångsynta läsekretsen att se något av verkligheten och förstå något av de reaktioner som denna trångsynthet kan ge upphov till. Det hedrar i så fall Selimovic att han försöker ta sig an detta hart när hopplösa uppdrag, på sätt och vis inte helt olikt Herakles bemödanden med konung Augeias stall.

Artikeln egentliga ärende är, som jag ser det, alltså att försöka få läsaren att förstå något av hur det som, inte utan skäl, kallas populism kan uppkomma och frodas i våra dagar. Citatet från Tarantos borgmästare är mycket talande:
”Om ni i EU tvingar oss att lägga ner verket, så kommer mina invånare att rösta på vilket populistiskt parti som helst, extremhögern eller extremvänstern. Gör inte det, snälla. Vi i Italien har en historisk erfarenhet som gör att vi är beredda att göra mycket för att förhindra att vi kommer dit igen.”
Borgmästaren har säkert rätt, syditaliens problem med till exempel vikande befolkning blir inte lättare att lösa med hjälp av översitteri från Bryssel eller annorstädes. Och till skillnad från Selimovic och stora delar av "kultureliten" ser han inte bara extremhögern, utan också extremvänstern. Och han vill inte ha tillbaka tjugo- och trettiotalen och det som därpå följde.
Tyvärr har enligt min mening betydande delar av det så kallade etablissemanget nu under lång tid i sin aningslöshet och historielöshet gjört sitt "bästa" för att frammana just sådana tider. Men än är det förhoppningsvis inte för sent att göra något åt det.

Även begreppet populism, vilket enligt Wikipedia är ett begrepp som "saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem", kan förtjäna en del eftertanke.
Visst kan man kalla de rörelser som på ett ofta förenklat sätt vädjar till "folket" populistiska, lika väl som man i många avseenden kan kalla etablissemanget för just "etablissemanget". Men man kan också ställa sig frågan om inte stora delar av det så kallade etablissemanget, om än med andra förtecken, delar trångsyntheten och förenklingarna hos så kallade populistiska rörelser.

Är inte, vilket jag anser, stora delar av den så kallade kultureliten just en sådan populistisk rörelse, även om den vänder sig till en betydligt mindre population än traditionella populister? Kan Selimovics artikel bidra till en förändring i det avseendet, är den som sagt ytterst välkommen.

söndag 18 september 2016

Stefan Löfven har rätt i åtminstone en fråga

Att jag inte skrivit på denna blogg på länge beror förvisso inte på att det skulle saknas saker att skriva om. Kanske snarare tvärtom - flödet har istället ibland gett upphov till kortare inlägg på Twitter och Facebook. Och det finns mer än politik.

Men nu vill jag skriva om statsminister Stefan Löfven och en intervju med honom i Svenska Dagbladet, vilken har förkättrats en hel del av diverse politiker och skribenter - också från Liberalerna.

Jag uppfattar emellertid artikeln ifråga som en utmärkt intervju med en rak och tydlig statsminister, som dessutom enligt min mening har helt och självklart rätt i frågan om hur han tänker agera efter valet 2018.

Han säger sig nämligen sitta kvar efter valet åtminstone fram till förtroendeomröstningen, om han inte får en uppenbar majoritet emot sig i valet. Och en sådan majoritet kommer med all sannolikhet att kräva SD:s stöd. Löfven intar därmed en självklar demokratisk inställning, som - till skillnad från decemberöverenskommelsen - visar att han tar valen och demokratin på allvar.

Kritikernas problem är just att de inte tar demokratin på allvar, utan tror att den kan ersättas med en politisk lekstuga med obskyra överenskommelser, vilka åsidosätter valresultatet. Eländet bottnar åtminstone delvis i blockpolitiken, vilken Löfven med rätta betecknar som "förödande". Blockpolitiken flyttar makten från parlamentet till en grupp politruker, som livnär sig på sin sysselsättning och vilka skalden Heidenstam på sin tid, inte utan skäl och under namn av "partigängare", betraktade som en "korsning mellan räv och nöt".

Det Löfven ser som en lösning på den parlamentariska situationen är överenskommelser över blockgränserna, vilket borde vara en självklarhet för alla seriösa partier. Om ideologisk fundamentalism och politrukernas självgodhet läggs åt sidan i landets och Europas intresse, borde sådana överenskommelser vara fullt möjliga.

En närliggande fråga är naturligtvis beröringsskräcken visavi SD, vilken bland annat lett till att Jan Björklund fått utstå mycken kritik inte bara från "kålsupare" som Jonas Sjöstedt, utan även "internt" i Liberalerna. Detta för hans enligt min mening fullständigt självklara förslag att även SD (med 13 procent i valet och av allt att döma mera nu) bör bjudas in till allmänna överläggningar mellan partierna och inte a priori exkluderas. Exkluderingen är enligt min mening ytterligare ett exempel på "etablissemangets" odemokratiska åsidosättande av folkets i allmänna val uttryckta uppfattning. Detta är förödande för demokratin och gynnar ingen mer än möjligen i någon mening SD. Att skälla femton procent av befolkningen för rasister är enbart löjligt.

torsdag 25 juni 2015

Tre svenska direktörer och ett danskt val

Den 12 juni skrev tre före detta direktörer en uppmärksammad artikel i Dagens Industri under rubriken Nyval är bättre än pakten. Med pakten menas den famösa decemberöverenskommelsen, i vilken det minsta av de så kallade blocken avsäger sig ansvaret för det här landet, åtminstone när det gäller de inte helt oväsentliga budgetfrågorna. Vilket ju innebar att minoritetsregeringen fick igenom sin vårbudget mot en faktisk majoritet i riksdagen.

Hederligt och konstruktivt? Knappast. Och inte blir det bättre av att, som direktörerna påpekar, regeringens politik på många sätt är näringlivsfientlig och skadlig för det här landet. Det finns alltså enligt min mening mycket goda skäl att lyssna på vad direktörerna har att säga. Men istället publicerar Upsala Nya Tidning 13 juni en ledare betitlad Tre naiva direktörer. Jag uppfattar snarare UNT:s ledare som otroligt naiv.

För det första pläderar direktörerna för konstruktiva lösningar. Lösningar som även kan innefatta SD, men som inte nödvändigtvis gör det. Det borde ha gått att komma överens över blockgränserna efter valet, om inte blockförstockelsen och den fåniga retoriken varit så monumentala.

För det andra menar jag att direktörernas resonemang om att inte utesluta SD från samtal och förhandlingar är en högst rimlig demokratisk ståndpunkt. En betydande andel av befolkningen har faktiskt röstat på partiet - i själva verket lika många som röstat på V och MP tillsammans. Dessutom framstår för mig V (kommunism) - och för den delen delar av MP (miljöfundamentalism) - i lika tvivelaktig dager som SD.

För det tredje är det ingen annan än SD som vinner på att en betydande del av väljarkåren inte respekteras och detta är en viktig poäng i direktörernas artikel.

Detta leder mig in på frågan om valet i Danmark, vars resultat man till exempel kan läsa om på Valg 2015 (de delvis obegripliga partibeteckningarna kan tolkas med hjälp av loggorna till höger, notera också att det finns totalt 179 ledamöter varav 2 vardera från Färöarna och Grönland). Det man ser är att av partierna till vänster i dansk politik har Socialdemokratiet under Helle Thorning-Schmidt gått rätt starkt (liksom Enhedslisten) och blivit största parti i Folketinget, men förlorat makten på grund av de mycket stora nederlagen för Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre, vilka mer än halverats. Miljöfundamentalisterna i Alternativet vill väl de flesta helst glömma.
Till höger har Dansk Folkeparti blivit största parti (näst störst totalt) med 21,1 procent av rösterna (från 12,3) medan Venstre (som är Folkpartiets danska systerparti) sjunkit till tredjeplatsen totalt med 19,5 procent och Liberal Alliance ökat till 7,5.

Venstres Lars Lökke Rasmussen har fått uppdraget att försöka bilda regering, vilket inte är så enkelt. Mer om detta kan man till exempel läsa i Politiken. Lökke gör i Politiken ett intressant konstaterande: »En flertalsregering bestående af de fire partier med lige præcis 90 mandater vil være en regering, som, når den er blevet enig med sig selv, vil have meget svært ved at flytte sig parlamentarisk. Så af den grund lader det sig ikke gøre«. Detta är ett intressant konstaterande, som avviker starkt från det stelbenta blocktänkandet i Sverige, där man istället tar sig orådet före att låta en vänsterminoritet styra.

För att avsluta denna långa kria vill jag först hänvisa till en artikel, återigen i Politiken, från vilken det inte är särskilt svårt att dra paralleller till Sverige: DF's valgsejr er Udkantsdanmarks protest mod hovedstadseliten. Till allra sist ber jag mina läsare - även de som inte följt någon annan länk - att läsa artikeln Bekämpa rasismen – inte rasisterna i Aftonbladet 23 juni, där den danske debattören  Rasmus Fregerslev (från Socialistisk Folkeparti av alla partier) konstaterar att "Upprepar ni det danska misstaget blir SD största parti". Märk väl: Med detta menar jag definitivt inte att alla som röstar på SD skulle vara rasister.

fredag 20 mars 2015

Är Alliansens saga all

"Är Alliansens saga all", frågar sig ledaren i tidningen NU 19 mars.
Ja, enligt min mening är Alliansens saga all i dess hittillsvarande skepnad. Med tanke på hur lite som faktiskt gjordes i centrala frågor under andra mandatperioden har den väl egentligen varit slut rätt länge. För FP är det dags att starta om mer eller mindre från grunden. Att tänka efter på ett seriöst och grundligt sätt i centrala frågor som försvar, ekonomi, välfärd och invandring. Det kan man inte göra om man samtidigt hela tiden ska kompromissa i Alliansen - då blir det hela obegripligt för medborgarna (och förmodligen för medlemmarna själva).

Dessutom är blockpolitiken enligt min mening skadlig för Sverige. Den pinsamma cirkusen efter valet borde räcka som avskräckande exempel.

FP bör göra som Ebba Busch Thor och KD (enligt NU:s tolkning av intentionerna). Tanken på en gemensam alliansbudget  bör avvisas.
Decemberöverenskommelsen var inte bara djupt olycklig, för att inte säga orimlig (förutom att landet slapp nyval). Den är dessutom dessbättre överspelad i avsaknad av gemensam alliansbudget. Att gå i Annie Lööfs ledband är det sämsta FP kan göra om vi vill finnas kvar som  parti.

NU:s ledarredaktion förefaller instängd i det trista och meningslösa politiska spel, som passar bättre i en del TV-serier än i svensk verklighet. Inte med ett ord reflekteras över att det faktiskt finns medborgare (alltså väljare) och en verklighet därute. Det må vara hänt för en ledarredaktion, men inte för ett seriöst politiskt parti.

lördag 31 januari 2015

Vi måste våga ha en seriös diskussion om seriösa frågor!

Folkpartiets förslag i integrationsfrågan har väckt mycket debatt. Det är välbehövligt och jag uppfattar förslagen som en bra och välavvägd utgångpunkt. Jan Björklund bemöter en del av kritiken mot förslagen i Expressen 30 januari och Allan Widman intervjuas i Sydsvenskan 31 januari.

Reinfeldts uttalande "Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt" var otroligt nonchalant och ungefär lika dumt som att inbilla sig att det finns någon sorts naturlig gräns för när det så att säga "är fullt".

Men stora förändringar på kort tid frestar på samhället, inte minst om de fördelas ojämnt. Sådant måste seriösa politiker våga diskutera - inte bara slå ifrån sig.

En del talar gärna om Sverige som en "humanitär stormakt", något som jag vill sätta åtminstone sju frågetecken för - ett för varje år det tar för en nyinvandrad att få ett arbete. Det är inte särskilt humanitärt och det går betydligt fortare i en del andra länder. Därför är Folkpartiets förslag bra.

De som tror att FP vill ställa krav bara på immigranterna tar grundligt miste. Tillfälliga uppehållstillstånd borde framför allt öka incitamenten hos politiker, myndigheter och organisationer att inte bara sticka huvudet i sanden och prata vackert om "humanitär stormakt", utan att framför allt se till att människor snabbt kommer i arbete och kan få ett vettigt boende.
Det kan man göra bland annat genom en reformerad arbetsrätt, lägre ingångslöner och en mera liberal bostadsmarknad. Förslag som FP ställer och något för LO och andra "snälla" människor att tänka på.

Jag har dessutom svårt att förstå varför tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara så förfärliga. De skulle ju omprövas - inte utan vidare avslutas. Vem kan veta något om tillståndet i Syrien om tre år? Hur länge vill man att eländet där ska vara? Hur går det för ett land som förlorar stora delar av sin kanske mest driftiga befolkning?

Det är dags för Sveriges och Europas politiker att ta ansvar - inte bara prata vackert.

söndag 11 januari 2015

Decemberöverenskommelsen, blockpolitiken och demokratin

Lars Hallén och Ingemund Hägg har under december och januari skrivit två intressanta och viktiga artiklar i UNT: Demokratiföraktet 22 december och Usel överenskommelse 8 januari.

Själv har jag varit inne på temat här i min blogg Problemet är blockpolitiken 30 december. Hallén/Hägg är än hårdare i sin kritik av den så kallade decemberöverenskommelsen än undertecknad i sagda blogg. Jag tror att de har rätt.

Det bokstavligen enda positiva med decemberöverenskommelsen är att det meningslösa nyvalet ställdes in, efter att samtliga partiledningar alltsedan valet i september visat otaliga exempel på ansvarslöshet och ren barnslighet. Det riktiga efter valet hade enligt min mening varit att tillräckligt många ansvarfulla partier skapat en budgetkompromiss, som kunde nå majoritet i riksdagen. Det borde inte ha varit omöjligt med lite ansvar och seriositet, i synnerhet inte om man lagt blockpolitikens stelbentheter åt sidan.

Jag håller helt med Hallén/Hägg om att decemberöverenskommelsen är odemokratiskt tillkommen, utan rimlig respekt för riksdagsordningen, riksdagen själv eller för dess ledamöter. Och jag håller med om att riksdagens ledamöter inte har någon anledning att känna respekt för överenskommelsen. Partiledningarna har valt en mycket farlig väg.

Jag hoppas och förutsätter att alliansens partiledare i fortsättningen respekterar demokratin och sina respektive partier. Vilket enligt min mening bland annat bör innebära att de avstår från att, bakom lyckta dörrar, förhandla fram nya "alliansbudgetar" under den här mandatperioden. I annat fall blir de enskilda partierna meningslösa och bör uppgå i ett gemensamt parti med demokratisk transparens. Men sådana beslut måste fattas på respektive partikongresser efter demokratisk diskussion i partierna. Jag önskar inte en sådan utveckling och jag tror inte att det finns några förutsättningar för sådana beslut under överskådlig tid. Jag tvivlar på att de hade funnits ens efter valet 2006. Och det är definitivt inte partiledningarnas uppgift att de facto skapa ett sådant parti med åsidosättande av intern partidemokrati.