tisdag 30 december 2014

Problemet är blockpolitiken

Den så kallade decemberöverenskommelsen mellan S och MP å ena sidan och allianspartierna å den andra har diskuterats intensivt i media de senaste dagarna. Det är förstås högst begripligt och det är inte heller särskilt konstigt att åsikterna divergerar en hel del. Allt från en lättnadens suck över att ett meningslöst nyval ställts in, till tankar kring överenskommelsens möjliga demokratiska tveksamhet. Några i floran är ledare i DN 28 december, SvD samma dag och UNT 27 december.

Personligen tror jag att det är mycket bra att extravalet ställdes in, eftersom det näppeligen hade lett några större ändringar i riksdagen. Om nu inte ett extraval hade fått partiledningarna att inse att de har att ta ansvar för landet, vilket knappast är troligt - det har de ju haft tillfälle till hela hösten.

Hur pass hållbar uppgörelsen blir och vad den får för konsekvenser demokratiskt och politiskt återstår att se. Om S väljer att driva överenskommelsen in absurdum, medan alliansen respekterar dess "bokstav", uppstår ju onekligen en mycket märklig situation. Jag förutsätter att det inte inträffar, men kanske osvuret är bäst med tanke på höstens politiska märkligheter.

Enligt min mening är den dysfunktionella blockpolitiken ett större problem för demokratin än själva överenskommelsen och behovet av den hade förmodligen blivit mycket mindre utan stelbentheten och låsningarna.

Blockpolitiken, på det sätt den för närvarande bedrivs, hotar enligt min mening demokratin på flera sätt:

  • Det blir svårare att ta sig ur parlamentariska låsningar, vilket vi just sett.
  • Detta, tillsammans med bristen på alternativ i politiken och den stelbenthet som följer av hårda bindningar mellan partier, gynnar ytterlighetspartier som SD och V, som står utanför, och MP, som, utan fungerande opposition och parlamentariskt arbete, får orimligt stort inflytande i regeringsställning. 
  • Partierna tenderar att ställa sig utanför den livliga, demokratiska debatt i olika samhälleliga frågor, som bedrivs i samhället i övrigt, därför att partierna blir låsta av inbördes överenskommelser (det borde kanske inte behöva vara så, men jag uppfattar att det är så det ser ut).
  • Även den interna debatten och demokratin försvagas när partiledningarna är, eller känner sig, uppbundna av åtaganden inom till exempel alliansen. Missnöjet inom både M och S har blivit rätt uppenbart i media de senaste dagarna och självfallet finns det även i FP och andra partier.
  • Åtminstone i mindre partier kan sakpolitik i centrala frågor få stå tillbaka för enstaka "profilfrågor", som till exempel den i och för sig oerhört viktiga skolfrågan, eller rena märkligheter som "feminism utan socialism". Det är enligt min mening i längden inte värdigt ett liberalt parti i Bertil Ohlins fotspår.
Det är därför min djupt kända förhoppning att den nu gällande alliansbudgeten är den sista för den här mandatperioden. Med det vore också budgetproblematiken lättare att lösa och decemberöverenskommelsen mer eller mindre överspelad.

måndag 22 december 2014

Bra Hägglund - migrationen måste få diskuteras!

Varför går SD framåt? Trots att till exempel deras andre vice talman, Björn Söder, visar en rätt kvalificerad stupiditet när han talar om att samer och judar inte kan vara svenskar. Nähä, kan skånskar vara svenskar då? 356 år är trots allt inte så lång tid, eller? Åtminstone inte om man jämför med samer och judar. Och om vi skåningar är svenskar, när blev vi då det? Och borde inte göingar hanteras lite annorlunda med tanke på snapphanerörelsen?

Så, om man betraktar den omfattande stupiditet som vidlåder SD:s företrädare och deras partiprogram (se t ex Lennart Nordfors artikel i UNT 18 december), hur i all sin dar kan det komma sig att de stöds av cirka 15 procent av befolkningen? Precis som i stora delar av övriga Europa?

Inte tror jag att det är SD:s egen förtjänst. Jag är tvärtom övertygad om att det är övriga partiers milt sagt tvivelaktiga förtjänst. Precis som i tjugo- och trettiotalens Europa, det vill säga när partier med likartade böjelser som SD senast kunde göra sig breda. Inte berodde det på någon sorts inneboende ondska hos tysktalande eller något slags italienskt "folklynne".

De som framför allt kan lastas, menar jag, är inte partier av vilka man knappast kan förvänta sig bättre, som FI och V, som i många avseenden är lika goda kålsupare som SD, fast så att säga "tvärtom". Nej, problemet ligger framför allt hos de partier, av vilka man kan och bör begära ansvarstagande för det här landet och för den värld vi lever i. Men som tyvärr i allt för stor utsträckning har svikit det ansvaret.

Intressanta tankar kring möjliga bakomliggande mekanismer kan man läsa i Andreas Johansson Heinös  artikel Populister frodas när verklig konkurrens saknas i Dagens Samhälle 19 december och, från ett annat perspektiv, i Runsiös och  Strömbäcks artikel När medierna sätter spelreglerna blir det nyval i samma tidning 15 december. Den senare artikeln visar hur mediernas nyhetsbevakning tenderar att bli alltmer fördummande, genom sin strävan efter konflikt och spel snarare än analys. Som om inte detta vore illa nog accepterar partier, som borde vara seriösa, en sådan, för landet orimlig spelplan. Det gör man, dels mera amatörmässigt, dels genom att anställa spinngurus, vilka är samma andas barn som de dåliga journalisterna. Hanteringen gör politiker till politruker och leder till att tilltron till både journalistik och politik sjunker, vilket knappast är egendomligt.

Därför är det så alldeles lysande utmärkt att Göran Hägglund, i sin artikel på DN Debatt 18 december, nu tar bladet från munnen i migrationsfrågan. Han gör det på ett förtjänstfullt resonerande och hovsamt sätt, i ett ämne som är känsligt och svårt, men som ändå måste diskuteras - fråga till exempel många kommunpolitiker.

Hägglunds initiativ lovordas, som sig bör, på ledarsidorna i många borgerliga tidningar, till exempel
Dagens Nyheter 18 decemberSvenska Dagbladet 18 december och Expressen 18 december. Ett undantag utgör UNT 18 december, som fortfarande verkar tro på idén att sticka huvudet i sanden - och därmed lämna fältet fritt för SD.

söndag 7 december 2014

Det är dags att lämna sandlådan!

Tiden efter valet i september har varit en sannskyldig bedrövelse i svensk rikspolitik med en, i det här landet, sällan skådad oförmåga att visa ansvar. Detta gäller tyvärr enligt min mening alla partier och jag tror att det parti som kommer först upp ur sandlådan bör ha en hel del att vinna.

Kommentarerna i detta ämne har förstås varit legio på alla ledarsidor och i olika media. Jag har till exempel inte särskilt svårt att hålla med Göran Persson om en hel del i en intervju i Expressen 6 december. Dock inte om allt - jag tycker till exempel att Stefan Löfvens och regeringens enligt min mening i många stycken omogna agerande kommer lite väl lindrigt undan. Löfven borde till exempel ha kunnat visa lite mindre irritation och lite mera lugn och ledarskap. Vilket inte på något sätt ursäktar allianspartiernas än mera omogna och irrationella agerande. Varför i all sin dar göra den egna budgeten till en helig ko och till på köpet försöka skylla detta på väljarna? Om Löfven var så omöjlig att komma överens med borde de kunna konkret förklara på vilket sätt - att skylla på gamla oförrätter är bara sandlåda.

Peter Wolodarski skriver mycket tänkvärt om att Sluta vara kränkta, bittra och arga i DN 6 december. Det är alldeles uppenbart att det behövs ansvarstagande från alla mittenkrafter i svensk politik och det inser förstås stora delar av svenska folket. De som har allra svårast att inse det verkar vara de som borde inse det bäst. Varför är en smula gåtfullt. Personligen har jag dock svårt att komma ifrån uppfattningen att partiledningarna är beklämmande inlåsta i någon sorts bisarr medielogik (och tyvärr har varit det alltför länge). Det verkar vara spinnverkstäderna som styr partierna snarare än sakliga politiska och ideologiska resonemang och ansvarstaganden.

I det här sammanhanget räknar jag både socialdemokraterna och hela alliansen till mittenkrafterna, väl medveten om att det finns stora skillnader särskilt mellan ytterkrafterna i partierna. Tyvärr gynnar ledande politikers omogna inställning bara ytterkrafterna, såväl inom som utom partierna. Och Löfven har inget särskilt lättskött pastorat med sin utpräglat socialistiska partivänster, vilket borgerliga politiker borde ta hänsyn till genom att inte försöka driva Löfven åt fel håll. Löfven å sin sida agerar fullständigt omdömeslöst, dels genom att kalla SD "nyfascistiskt", dels genom att försöka bunta ihop alliansen med SD. Wolodarski gör en tänkvärd jämförelse med hur S efter kriget regerat med passivt stöd från kommunister.

Man bör också tänka på, menar jag, att medan SD förvisso är mycket långt från att vara Guds bästa barn, så finns även andra krafter som kan och bör räknas till samma kategori. Ett extremt exempel är Feministiskt initiativs obehagliga demagogi och ansvarslöshet, men V har förvisso inte gjort rent hus med kommunistiska och andra toksocialistiska idéer. Och MP har under sin korta tid i regeringen visat många exempel på sin tillväxtfientlighet och slöseri med skattemedel - förbifarten i Stockholm får räcka som ett av många exempel. Det finns verkligen goda skäl för ansvarsfullhet i mitten, vilket också torde gynna ansvarsfulla krafter i övriga partier.

För självklart finns det rimligt goda krafter i alla partier, även i SD. Alla SD:s nytillkomna väljare har väl knappast blivit varken onda eller "nyfascister" under loppet av ett par år. Troligare är väl att de har uppfattat att deras tidigare partier inte har tagit deras oro och frågeställningar på allvar. Det är heller inte första gången populistiska partier kan göra sig breda, samma sak hände på tjugo- och trettiotalen i till exempel Tyskland - även då med demokratiska partier som inte förmådde ta ansvar.

Bra beskrivningar av läget från ett borgerligt perspektiv finns till exempel i Tove Lifvendahls Ett Sverigefientligt parti i Svenska Dagbladet 6 december, i DN:s ledare 4 december Löfven är arg och ännu argare kommer han att bli och 5 december  Kom upp ur sandlådan. Mycket tänkvärd är också
Carl Johan von Seths artikel i DN 6 december om att inte överförenkla komplicerade företeelser, vilket lätt sker när politiker springer omkring för mycket i spinnverkstäder.

fredag 7 november 2014

Allmänpolitiskt anförande i Tierps fullmäktige 141104

. . .

En ny mandatperiod har börjat, med mer eller mindre nya förutsättningar på väldigt många håll och på olika parlamentariska nivåer. Landet har en ny, historiskt svag, regering. SD:s framgångar är mycket stora på de flesta håll. Och mitt eget parti, Folkpartiet, har gjort sitt näst sämsta riksdagsval någonsin och förlorat mandat i samtliga norduppländska kommuner. Självklart finns det en hel del att fundera över.
Detta är den huvudsakliga bakgrunden till att Folkpartiet i Tierp nu väljer att ställa sig utanför det organiserade allianssamarbetet. Ett ytterligare skäl är, som jag konstaterat i Arbetarbladet, att vi anser att om vi ska delta i en allians, så måste det ske utifrån en miniminivå av lika villkor. Vi anser att representation i kommunstyrelsen är den miniminivån. Av vårt ställningstagande kan man inte dra några politiska slutsatser i övrigt och jag tänker inte orda mer om detta – allianssamarbetet har fungerat väl och i god anda och det tackar vi för.

Jag tänker nu istället ägna mig en stund åt allmänpolitik, för att avsluta med några ord om föreliggande budgetförslag.
Vi lever i en orolig tid med stora ekonomiska och sociala svårigheter, inte minst i ett Europa, som har svårt att anpassa sig till en ny, global, verklighet. Man kan lida med Matteo Renzi i Italien i hans förtvivlade försök att få någon rätsida på landets valsystem och ekonomi. Man kan skratta åt Francois Hollande i Frankrike, som knappast ens försöker. Och man kan oroas över att Tyskland tycks gå i stå under Angela Merkels ”stora koalition”. Samtidigt ser vi i öster ett vapenskramlande, allt mer totalitärt maffiavälde i Vladimir Putins Ryssland. Tjugofem år efter Berlinmurens fall saknas alltså inte utmaningar. Att i det läget försöka trasa sönder EU är med förlov sagt dumt. Det är dags för demokratierna och demokratiska krafter att visa ansvar – tjugo- och trettiotalens misstag får inte upprepas.
Detta ansvar måste enligt min mening prägla även vårt land. Sverige behöver ledarskap – inte käbbel och tvära kast i politiken. Kjell-Olof Feldt, med flera, har enligt min mening goda skäl att oroa sig. Alla seriösa försök i olika media att sakligt och nyanserat diskutera centrala samhälleliga, politiska och ideologiska frågor, får inte dränkas i onyanserad partipropaganda från något håll. Jag har i varje fall inget intresse av att bidra till sådant.
En annan aspekt är Göran Perssons, när han sade att ”valresultatet är en rejäl örfil åt stockholmsetablissemanget”. Frågan är bara i hur stor utsträckning det har förmågan att lyssna på sådant som inte passar in i dogmatismen för dagen. Ett oroande exempel kan vara miljöministerns vägran att bidra till myggbekämpningen till exempel vid nedre Dalälven. Sådant kanske passar naturromantiska fantasier, men inte berörda människor och heller inte berörd miljö.

Därmed har vi återkommit till Tierp och kommunpolitiken och framför oss har vi tre budgetförslag. Den största sifferskillnaden mellan förslagen är väl att alliansen satsar drygt sju miljoner mer på grundskolan än S+MP, som istället lägger sex miljoner i en pott hos kommunchefen med till synes ganska likartade syften. Kanske är det så att smärre skillnader i beloppen inte är det allra mest centrala, utan de prioriteringar som görs ute i verksamheterna. Det vore onekligen intressant att följa de överväganden och prioriteringar som görs under budgetprocessens gång. Möjligen var det enklare med den gamla, traditionella nämndorganisationen, men det vet jag inte.
En sak som oroar mig i alla budgetförslagen är att kostnadsuppräkningen för 2015 endast är 1,8 procent, lika för löner och andra kostnader. Inflationen är visserligen farligt nära noll, men ändå. För att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare är det bland annat viktigt med ett konkurrenskraftigt löneläge. Detta gäller inte minst lärarkåren, som under lång tid halkat efter nationellt, något som kringliggande kommuner nu börjar åtgärda i samklang med läraravtalet. Om detta nämns, så vitt jag kan se, inget i något budgetförslag.
Apropå de prioriteringar som, så att säga, görs ute i verksamheterna kan jag inte undgå att än en gång återkomma till våra kostnader per elev i grundskolan, som totalt sett enligt Skolverkets statistik är väldigt lika kommungruppen, det vill säga drygt 91 tkr och 1,5 tkr lägre än samtliga kommuner i landet, men som skiljer sig markant genom att undervisning står för endast 44 tkr mot kommungruppens 47,9 tkr, det vill säga nästan 4 tkr lägre, vilket äts upp av lokalkostnaderna (20,8 tkr), som är nästan 4 tkr högre än kommungruppen. Detta i en tid, när praktiskt taget alla är överens om att lärarens insatser i klassrummet är det allra mest centrala för goda resultat.
Ursäkta sifferexercisen, men det är enligt min mening inte ointressant att våra elever ser ut att få mindre undervisningsinsatser än i övriga landet. Det måste enligt min mening göras en ordentlig översyn kring dessa frågor i kommunen. Likaså bör kommunen och denna församling ta ansvar för att alla elever i kommunen får bästa möjliga pedagogiska och sociala förutsättningar i skolan oavsett bostadsort, vilket även föräldrarna bör göra. Det är inte självklart att denna målsättning nås med skolor, som har alldeles för få elever per årskurs. Därför hoppas jag att kommunledningen tar ansvar för att tillsätta en utredning, för att tillförsäkra alla elever en pedagogiskt, socialt och ekonomiskt hållbar skolgång.
. . .


torsdag 31 juli 2014

Försök förstå vem Putin är!


Mycket tyst och mycket värdigt. Första dagen av familjens semester i Europa landade vi på Schipol. Det var 23 juli, samma dag som de första offren från MH17 kom hem från Ukraina. Bilden visar en jättelik manifestation i Amsterdam samma kväll. Mycket tyst och mycket värdigt.

Och därmed så oerhört väsensskilt från Ledaren i Kreml. Det Kreml som vårt kära Europa dessvärre visat och fortfarande visar så mycket aningslös undfallenhet gentemot, bland annat genom nedrustning och beroende av rysk gas. Det är pinsamt att så lite erfarenhet verkar ha dragits ur hundra år av europeisk historia. Bristen på bredare bildning i allmänhet och historisk sådan i synnerhet är förmodligen en del av förklaringen. Hur många har läst Machiavellis Fursten? Putin har det säkert. Därmed inget ont om Machiavelli - han var långt mycket mera klok än ond (till skillnad från Putin). Men tyvärr är bristen på klokhet och ledarskap enligt min mening fundamental på många håll i det demokratiska Europa (inklusive Sverige).

UNT:s ledare 31 juli är en lite märklig inlaga i frågan om Europas undfallenhet. Samtidigt som man skriver att "Från EU har hållningen fram tills i veckan varit väl försiktig", har ledaren otroligt svårt att själv uttrycka sig annat än "väl försiktigt". Eller vad sägs om ". . . Ryssland, vars agerande både internationellt och gentemot den egna befolkningen ter sig mer och mer demokratiskt tveksamt"? Ryssland är inte demokratiskt tveksamt, utan till sin funktion helt odemokratiskt. Ett av otaliga exempel på detta är Yukos-affären (se t ex SvD 31 juli). Läs gärna (dock på tyska) en mycket tydlig och klargörande artikel i Frankfurter Allgemeine betitlad Yukos-Urteil - Das System Putin.

När det gäller nedskjutningen av MH17 över maffiakontrollerat område i Ukraina är det väl vid det här laget fullständigt uppenbart att den putinstödda separatistmaffian sköt ner planet - varför uttrycker sig UNT så försiktigt (på ledarplats av alla ställen)? Läs gärna Expressens artikel ”Det ska ha landat kroppar i trädgårdar" och länkar därifrån.

Ursäkta, men UNT:s ledare är denna gång inte tydlig, utan undfallande och pinsam. En tydlig och bra ledare hade däremot DN (och en mängd andra europeiska tidningar) 27 juli ”Tala tydligt till Vladimir Putin”.  Läs den!

lördag 5 juli 2014

Karriärtjänster i offentlig sektor - viktigt och bra FP-initiativ

Idag presenterar Folkpartiet ett viktigt initativ för väl fungerande vård och skola - och för minskade genomsnittliga löneskillnader mellan kvinnor och män: Jämställdhetsmiljard för högre lön i skolan och vården. Initiativet innebär fler karriärtjänster inom skolan och helt nya sådana inom förskolan och vårdsektorn.

Förslaget innefattar ytterligare 10.000 förstelärartjänster till hösten 2016, vilket innebär att staten bekostar ett lönelyft på 5.000 kronor per månad för välmeriterade och framgångsrika lärare. För förskolans del innebär det en första satsning på 2.000 förste förskollärare under 2016 och för vården en start med 2.000 karriärtjänster för barnmorskor och specialistsjuksköterskor, även det med start under 2016.

Detta är ett mycket bra förslag - det måste vara möjligt att göra ansvars- och lönekarriär även inom den offentliga sektorn och inte minst inom de verksamheter som omfattar flest människor. Jag hoppas att detta kan bidra till en rimligare syn på lönedifferentiering även inom kvinnodominerade yrken. Så kan löneskillnader mellan kvinnor och män utjämnas och en jämnare könsfördelning på den offentliga arbetsmarknaden uppmuntras.

Den som vill kan ju kalla detta feminism - jag kallar det liberalism. Det viktiga är att ta debatten mot populistiska pajaspartier även på vänsterkanten, som Feministiskt initiativ, lika väl som på högerkanten, som SD.

Svensk infrastruktur kräver samtal och samarbete

Sveriges transportinfrastruktur är naturligtvis central för det här landets vällevnad och utveckling. Järnvägssystemet torde vara det som kräver allra mest för att säkerställa effektiva och miljövänliga kommunikationer för såväl människor som gods. Att så är fallet beror i stor utsträckning på många decenniers nedläggningssträvanden och vanskötsel.

Det är därför mycket välkommet att allianspartierna presenterat det så kallade Sverigebygget - en satsning på transportinfrastruktur och bostäder för tiden fram till 2035.

Jag vill gärna se detta som ett initiativ till en bred diskussion om två av våra stora, ja avgörande, inhemska frågor (en tredje gäller utanförskapet inklusive arbetsmarknadens trögheter och anomalier; en fjärde gäller försvarsfrågan). Samtal och brett samförstånd krävs, det är uppenbart - näringslivet måste vara med på tåget (!) och satsningarna måste vara i huvudsak hållbara över tid och tänkbara regeringskonstellationer.

Att frågor och ställningstaganden inte är enkla utan kräver insikt och diskussion visar ett inlägg i Dagens Industri, skrivet av ett antal framträdande aktörer inom järnväg och transportteknik. Artikeln pläderar med stor tydlighet, närmast förtvivlan, för betydligt större och mer konsistenta satsningar på järnvägssystemet, bland annat utifrån den rätt nyligen antagna nationella transportplanen 2014 - 2025 och utifrån det förödande haveriet norr om Stockholm tidigare i år.
Jag kan inte ta ställning till hela argumentationen, men bara det faktum att den finns (och med sådan emfas) är skäl nog för en mycket bred och seriös diskussion!

tisdag 1 juli 2014

Mer om familjen

Ursäkta, men jag kan inte uppfatta referatet från Almedalen och Maria Arnholm i UNT.se 30 juni som något annat än ytterst pinsamt. Notisen har rubriken Arnholm mot folket för ny pappamånad.
Som framgår av ett tidigare inlägg är jag inte för överdriven social ingenjörskonst och jag beklagar djupt om frågan, trots stor splittring i FP, drivs på det sätt som antyds i notisen.

När jag ändå är inne på familjefrågor, kan jag inte låta bli att kommentera Maria Ripenbergs ledarlogg i UNT.se 30 juni. Självklart kan familjen ha en röst, liksom en mängd andra konstellationer kan ha en röst, om än inte i parlamentariskt avseende (alltså som en röst i val). Att rösten förhoppningsvis inte är helt entydig är en annan sak och detsamma gäller ju vilken gruppering som helst, inklusive politiska partier. Och det gäller för övrigt även individen, som inte alltid nödvändigtvis behöver vara helt tvärsäker.
En sak ska jag dock hålla med Ripenberg om: vårdnadsbidrag är dumt - lika dumt som kvoteringar av olika slag.

måndag 30 juni 2014

Män som slår saknar heder

Nedan ett par tankar efter att ha läst UNT:s ledare 30 juni betitlad Det osynliga våldet:

Våldet i nära relationer är naturligtvis helt oacceptabelt - liksom allt privat våld i samhället. Det tycker alla anständiga människor och för det behöver man inte vara feminist. Om ett nytt (?) folkhälsomål kan förbättra situationen ska jag låta vara osagt.

Men jag funderar över begrepp som "hedersvåld" och "hedersproblematik", som antyder någon sorts kränkt heder hos förövarna (inte offren). Jag tror att vi måste komma bort ifrån lättkränkthet och diffusa hedersbegrepp. Män som slår saknar heder.

lördag 28 juni 2014

Dags att tänka lite längre - lite oftare!

"Politiska förslag måste ta hänsyn till hela verkligheten", skriver Håkan Holmberg i sin signerade ledare i UNT 27 juni. Klokt, naturligtvis, och något som politiker och "tyckare" borde tänka på lite oftare - fuktiga pekfingrar och billig röstmaximering (?) är inga bra metoder.

I sin analys Föräldradagar i verkligheten problematiserar han den individualiserade föräldraförsäkring, som är så omhuldad i de flesta feministiska kretsar (men uppenbarligen inte i alla). Den individualiserade föräldraförsäkringen syftar ju till att män och kvinnor ska dela lika och att detta enligt teorin skulle leda till bland annat utjämnade löner. Men vad händer då, frågar sig Håkan Holmberg, om en av parterna helt enkelt inte ställer upp?

Det vore också nyttigt, menar jag, om barnets perspektiv och intressen beaktades i större utsträckning (vilket artikeln i förlängningen gör) och då inte utifrån teoretiska konstruktioner, utan med respekt för att alla människor är mer eller mindre olika - även barn. Det är inte självklart att det är bäst för barnet, om staten tvingar endera föräldern att vara hemma.

Verklighetsfrånvända politiker kan naturligtvis hävda att staten inte tvingar någon att vara hemma - man går "bara" miste om föräldrapenningen. Men frågan är om det är lämpligt att staten med hjälp av skattemedel försöker påtvinga medborgare ett visst beteende i en för individerna så central fråga. Mitt svar är nej - social ingenjörskonst var dålig på trettiotalet och är inte bättre idag.

torsdag 20 mars 2014

Den privata äganderätten, bärplockarna och kommunen

I söndags deltog jag i en paneldebatt i Mehedeby om utveckling, myggplåga och nedskräpning i bärplockarlägrens spår. I måndags lämnade jag en motion till kommunfullmäktige om den privata äganderätten och nedskräpningen - med krav på att kommun och stat ska ta ansvar.

Det här är kritik mot uppköpare och stat - inte mot utfattiga bärplockare. De som anser att fattiga människors misär i ohygieniska läger och rättslöshet för privata markägare är OK, kan tycka vad de vill - de flesta människor vill förhoppningsvis ha anständiga förhållanden. Statens tröghet och oförmåga spelar tyvärr främlingsfientliga krafter i händerna. Demokratin måste ta ansvar - inte blunda.

Ur motionen:
Bärplockningen borde egentligen inte vara något problem. Bären finns och bara en bråkdel av dem skulle, som det ser ut idag, plockas av inhemska krafter. Livsmedelsindustrin behöver och köper bären. Människor som behöver arbete kommer hit för att plocka.
Varför måste vi då år efter år ha en situation, som påminner mer om vilda västern än om ett civiliserat samhälle?


Läs gärna hela motionen på FP Tierps hemsida.