I sin analys Föräldradagar i verkligheten problematiserar han den individualiserade föräldraförsäkring, som är så omhuldad i de flesta feministiska kretsar (men uppenbarligen inte i alla). Den individualiserade föräldraförsäkringen syftar ju till att män och kvinnor ska dela lika och att detta enligt teorin skulle leda till bland annat utjämnade löner. Men vad händer då, frågar sig Håkan Holmberg, om en av parterna helt enkelt inte ställer upp?
Det vore också nyttigt, menar jag, om barnets perspektiv och intressen beaktades i större utsträckning (vilket artikeln i förlängningen gör) och då inte utifrån teoretiska konstruktioner, utan med respekt för att alla människor är mer eller mindre olika - även barn. Det är inte självklart att det är bäst för barnet, om staten tvingar endera föräldern att vara hemma.
Verklighetsfrånvända politiker kan naturligtvis hävda att staten inte tvingar någon att vara hemma - man går "bara" miste om föräldrapenningen. Men frågan är om det är lämpligt att staten med hjälp av skattemedel försöker påtvinga medborgare ett visst beteende i en för individerna så central fråga. Mitt svar är nej - social ingenjörskonst var dålig på trettiotalet och är inte bättre idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar