Den 12 juni skrev tre före detta direktörer en uppmärksammad artikel i Dagens Industri under rubriken Nyval är bättre än pakten. Med pakten menas den famösa decemberöverenskommelsen, i vilken det minsta av de så kallade blocken avsäger sig ansvaret för det här landet, åtminstone när det gäller de inte helt oväsentliga budgetfrågorna. Vilket ju innebar att minoritetsregeringen fick igenom sin vårbudget mot en faktisk majoritet i riksdagen.
Hederligt och konstruktivt? Knappast. Och inte blir det bättre av att, som direktörerna påpekar, regeringens politik på många sätt är näringlivsfientlig och skadlig för det här landet. Det finns alltså enligt min mening mycket goda skäl att lyssna på vad direktörerna har att säga. Men istället publicerar Upsala Nya Tidning 13 juni en ledare betitlad Tre naiva direktörer. Jag uppfattar snarare UNT:s ledare som otroligt naiv.
För det första pläderar direktörerna för konstruktiva lösningar. Lösningar som även kan innefatta SD, men som inte nödvändigtvis gör det. Det borde ha gått att komma överens över blockgränserna efter valet, om inte blockförstockelsen och den fåniga retoriken varit så monumentala.
För det andra menar jag att direktörernas resonemang om att inte utesluta SD från samtal och förhandlingar är en högst rimlig demokratisk ståndpunkt. En betydande andel av befolkningen har faktiskt röstat på partiet - i själva verket lika många som röstat på V och MP tillsammans. Dessutom framstår för mig V (kommunism) - och för den delen delar av MP (miljöfundamentalism) - i lika tvivelaktig dager som SD.
För det tredje är det ingen annan än SD som vinner på att en betydande del av väljarkåren inte respekteras och detta är en viktig poäng i direktörernas artikel.
Detta leder mig in på frågan om valet i Danmark, vars resultat man till exempel kan läsa om på Valg 2015 (de delvis obegripliga partibeteckningarna kan tolkas med hjälp av loggorna till höger, notera också att det finns totalt 179 ledamöter varav 2 vardera från Färöarna och Grönland). Det man ser är att av partierna till vänster i dansk politik har Socialdemokratiet under Helle Thorning-Schmidt gått rätt starkt (liksom Enhedslisten) och blivit största parti i Folketinget, men förlorat makten på grund av de mycket stora nederlagen för Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre, vilka mer än halverats. Miljöfundamentalisterna i Alternativet vill väl de flesta helst glömma.
Till höger har Dansk Folkeparti blivit största parti (näst störst totalt) med 21,1 procent av rösterna (från 12,3) medan Venstre (som är Folkpartiets danska systerparti) sjunkit till tredjeplatsen totalt med 19,5 procent och Liberal Alliance ökat till 7,5.
Venstres Lars Lökke Rasmussen har fått uppdraget att försöka bilda regering, vilket inte är så enkelt. Mer om detta kan man till exempel läsa i Politiken. Lökke gör i Politiken ett intressant konstaterande: »En flertalsregering bestående af de fire partier med lige præcis 90 mandater vil være en regering, som, når den er blevet enig med sig selv, vil have meget svært ved at flytte sig parlamentarisk. Så af den grund lader det sig ikke gøre«. Detta är ett intressant konstaterande, som avviker starkt från det stelbenta blocktänkandet i Sverige, där man istället tar sig orådet före att låta en vänsterminoritet styra.
För att avsluta denna långa kria vill jag först hänvisa till en artikel, återigen i Politiken, från vilken det inte är särskilt svårt att dra paralleller till Sverige: DF's valgsejr er Udkantsdanmarks protest mod hovedstadseliten. Till allra sist ber jag mina läsare - även de som inte följt någon annan länk - att läsa artikeln Bekämpa rasismen – inte rasisterna i Aftonbladet 23 juni, där den danske debattören Rasmus Fregerslev (från Socialistisk Folkeparti av alla partier) konstaterar att "Upprepar ni det danska misstaget blir SD största parti". Märk väl: Med detta menar jag definitivt inte att alla som röstar på SD skulle vara rasister.
