Jag ska ärligen erkänna att det inte är särskilt ofta jag studerar tidningarnas kultursidor. När jag gör det finner jag dem sällan läsvärda, trots mitt intresse för kultur och kulturhistoria. Alltför mycket på kultursidorna känns helt enkelt irrelevant och skrivet för en liten grupp ganska inkrökta mer eller mindre intellektuella.
Det är kanske i det ljuset man ska se Jasenko Selimovics artikel om populismen och stålverket i Taranto på DN Kultur 2 oktober, En välvillig tolkning av hans lika monumentala som pratiga förvåning över medelhavsstaden är väl att han så pedagogiskt som möjligt försöker bibringa den tydligen djupt okunniga "kultureliten" en glimt av verkligheten. Tyvärr verkar han ha fastnat enbart för de mörkare sidorna, men det är kanske de som antas mest appellera till publiken.
Kanske är det också så man ska förstå att författaren inledningsvis föraktfullt beskriver Taranto som "en gudsförgäten italiensk håla". Taranto, som ligger i sydligaste Italien vid medelhavsbukten med samma namn, har ett mycket stort stålverk med mycket stor produktion och mycket stora utsläppsproblem. Så är det. Men det gör inte staden till någon gudsförgäten håla (vad det nu skulle vara).
Taranto är en stad av Uppsalas storlek (cirka 200.000 invånare), grundad cirka 700 f Kr av spartaner, med en mycket betydande hamn och bas för den italienska flottan. Om staden kan man läsa på Wikipedia (engelska eller italienska, mycket kortfattat på svenska).
Det är möjligt att det är en "håla" sett från EU-kvarteren i Bryssel eller från Södermalm, men i så fall bör vederbörande vänta sig motsvarande förakt från landsorten. Och detta är i bästa fall vad Selimovics beskrivning av och resonemang kring sitt yrvakna möte med verkligheten i mångt och mycket handlar om. Om att försöka få den uppenbarligen ordentligt trångsynta läsekretsen att se något av verkligheten och förstå något av de reaktioner som denna trångsynthet kan ge upphov till. Det hedrar i så fall Selimovic att han försöker ta sig an detta hart när hopplösa uppdrag, på sätt och vis inte helt olikt Herakles bemödanden med konung Augeias stall.
Artikeln egentliga ärende är, som jag ser det, alltså att försöka få läsaren att förstå något av hur det som, inte utan skäl, kallas populism kan uppkomma och frodas i våra dagar. Citatet från Tarantos borgmästare är mycket talande:
”Om ni i EU tvingar oss att lägga ner verket, så kommer mina invånare att rösta på vilket populistiskt parti som helst, extremhögern eller extremvänstern. Gör inte det, snälla. Vi i Italien har en historisk erfarenhet som gör att vi är beredda att göra mycket för att förhindra att vi kommer dit igen.”
Borgmästaren har säkert rätt, syditaliens problem med till exempel vikande befolkning blir inte lättare att lösa med hjälp av översitteri från Bryssel eller annorstädes. Och till skillnad från Selimovic och stora delar av "kultureliten" ser han inte bara extremhögern, utan också extremvänstern. Och han vill inte ha tillbaka tjugo- och trettiotalen och det som därpå följde.
Tyvärr har enligt min mening betydande delar av det så kallade etablissemanget nu under lång tid i sin aningslöshet och historielöshet gjört sitt "bästa" för att frammana just sådana tider. Men än är det förhoppningsvis inte för sent att göra något åt det.
Även begreppet populism, vilket enligt Wikipedia är ett begrepp som "saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem", kan förtjäna en del eftertanke.
Visst kan man kalla de rörelser som på ett ofta förenklat sätt vädjar till "folket" populistiska, lika väl som man i många avseenden kan kalla etablissemanget för just "etablissemanget". Men man kan också ställa sig frågan om inte stora delar av det så kallade etablissemanget, om än med andra förtecken, delar trångsyntheten och förenklingarna hos så kallade populistiska rörelser.
Är inte, vilket jag anser, stora delar av den så kallade kultureliten just en sådan populistisk rörelse, även om den vänder sig till en betydligt mindre population än traditionella populister? Kan Selimovics artikel bidra till en förändring i det avseendet, är den som sagt ytterst välkommen.
