Nedan ett par tankar efter att ha läst UNT:s ledare 30 juni betitlad Det osynliga våldet:
Våldet i nära relationer är naturligtvis helt oacceptabelt - liksom allt privat våld i samhället. Det tycker alla anständiga människor och för det behöver man inte vara feminist. Om ett nytt (?) folkhälsomål kan förbättra situationen ska jag låta vara osagt.
Men jag funderar över begrepp som "hedersvåld" och "hedersproblematik", som antyder någon sorts kränkt heder hos förövarna (inte offren). Jag tror att vi måste komma bort ifrån lättkränkthet och diffusa hedersbegrepp. Män som slår saknar heder.
måndag 30 juni 2014
lördag 28 juni 2014
Dags att tänka lite längre - lite oftare!
"Politiska förslag måste ta hänsyn till hela verkligheten", skriver Håkan Holmberg i sin signerade ledare i UNT 27 juni. Klokt, naturligtvis, och något som politiker och "tyckare" borde tänka på lite oftare - fuktiga pekfingrar och billig röstmaximering (?) är inga bra metoder.
I sin analys Föräldradagar i verkligheten problematiserar han den individualiserade föräldraförsäkring, som är så omhuldad i de flesta feministiska kretsar (men uppenbarligen inte i alla). Den individualiserade föräldraförsäkringen syftar ju till att män och kvinnor ska dela lika och att detta enligt teorin skulle leda till bland annat utjämnade löner. Men vad händer då, frågar sig Håkan Holmberg, om en av parterna helt enkelt inte ställer upp?
Det vore också nyttigt, menar jag, om barnets perspektiv och intressen beaktades i större utsträckning (vilket artikeln i förlängningen gör) och då inte utifrån teoretiska konstruktioner, utan med respekt för att alla människor är mer eller mindre olika - även barn. Det är inte självklart att det är bäst för barnet, om staten tvingar endera föräldern att vara hemma.
I sin analys Föräldradagar i verkligheten problematiserar han den individualiserade föräldraförsäkring, som är så omhuldad i de flesta feministiska kretsar (men uppenbarligen inte i alla). Den individualiserade föräldraförsäkringen syftar ju till att män och kvinnor ska dela lika och att detta enligt teorin skulle leda till bland annat utjämnade löner. Men vad händer då, frågar sig Håkan Holmberg, om en av parterna helt enkelt inte ställer upp?
Det vore också nyttigt, menar jag, om barnets perspektiv och intressen beaktades i större utsträckning (vilket artikeln i förlängningen gör) och då inte utifrån teoretiska konstruktioner, utan med respekt för att alla människor är mer eller mindre olika - även barn. Det är inte självklart att det är bäst för barnet, om staten tvingar endera föräldern att vara hemma.
Verklighetsfrånvända politiker kan naturligtvis hävda att staten inte tvingar någon att vara hemma - man går "bara" miste om föräldrapenningen. Men frågan är om det är lämpligt att staten med hjälp av skattemedel försöker påtvinga medborgare ett visst beteende i en för individerna så central fråga. Mitt svar är nej - social ingenjörskonst var dålig på trettiotalet och är inte bättre idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)