Selimovic, Taranto och populismen

Jag ska ärligen erkänna att det inte är särskilt ofta jag studerar tidningarnas kultursidor. När jag gör det finner jag dem sällan läsvärda, trots mitt intresse för kultur och kulturhistoria. Alltför mycket på kultursidorna känns helt enkelt irrelevant och skrivet för en liten grupp ganska inkrökta mer eller mindre intellektuella.

Det är kanske i det ljuset man ska se Jasenko Selimovics artikel om populismen och stålverket i Taranto på DN Kultur 2 oktober, En välvillig tolkning av hans lika monumentala som pratiga förvåning över medelhavsstaden är väl att han så pedagogiskt som möjligt försöker bibringa den tydligen djupt okunniga "kultureliten" en glimt av verkligheten. Tyvärr verkar han ha fastnat enbart för de mörkare sidorna, men det är kanske de som antas mest appellera till publiken.

Kanske är det också så man ska förstå att författaren inledningsvis föraktfullt beskriver Taranto som "en gudsförgäten italiensk håla". Taranto, som ligger i sydligaste Italien vid medelhavsbukten med samma namn, har ett mycket stort stålverk med mycket stor produktion och mycket stora utsläppsproblem. Så är det. Men det gör inte staden till någon gudsförgäten håla (vad det nu skulle vara).
Taranto är en stad av Uppsalas storlek (cirka 200.000 invånare), grundad cirka 700 f Kr av spartaner, med en mycket betydande hamn och bas för den italienska flottan. Om staden kan man läsa på Wikipedia (engelska eller italienska, mycket kortfattat på svenska).
Det är möjligt att det är en "håla" sett från EU-kvarteren i Bryssel eller från Södermalm, men i så fall bör vederbörande vänta sig motsvarande förakt från landsorten. Och detta är i bästa fall vad Selimovics beskrivning av och resonemang kring sitt yrvakna möte med verkligheten i mångt och mycket handlar om. Om att försöka få den uppenbarligen ordentligt trångsynta läsekretsen att se något av verkligheten och förstå något av de reaktioner som denna trångsynthet kan ge upphov till. Det hedrar i så fall Selimovic att han försöker ta sig an detta hart när hopplösa uppdrag, på sätt och vis inte helt olikt Herakles bemödanden med konung Augeias stall.

Artikeln egentliga ärende är, som jag ser det, alltså att försöka få läsaren att förstå något av hur det som, inte utan skäl, kallas populism kan uppkomma och frodas i våra dagar. Citatet från Tarantos borgmästare är mycket talande:
”Om ni i EU tvingar oss att lägga ner verket, så kommer mina invånare att rösta på vilket populistiskt parti som helst, extremhögern eller extremvänstern. Gör inte det, snälla. Vi i Italien har en historisk erfarenhet som gör att vi är beredda att göra mycket för att förhindra att vi kommer dit igen.”
Borgmästaren har säkert rätt, syditaliens problem med till exempel vikande befolkning blir inte lättare att lösa med hjälp av översitteri från Bryssel eller annorstädes. Och till skillnad från Selimovic och stora delar av "kultureliten" ser han inte bara extremhögern, utan också extremvänstern. Och han vill inte ha tillbaka tjugo- och trettiotalen och det som därpå följde.
Tyvärr har enligt min mening betydande delar av det så kallade etablissemanget nu under lång tid i sin aningslöshet och historielöshet gjört sitt "bästa" för att frammana just sådana tider. Men än är det förhoppningsvis inte för sent att göra något åt det.

Även begreppet populism, vilket enligt Wikipedia är ett begrepp som "saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem", kan förtjäna en del eftertanke.
Visst kan man kalla de rörelser som på ett ofta förenklat sätt vädjar till "folket" populistiska, lika väl som man i många avseenden kan kalla etablissemanget för just "etablissemanget". Men man kan också ställa sig frågan om inte stora delar av det så kallade etablissemanget, om än med andra förtecken, delar trångsyntheten och förenklingarna hos så kallade populistiska rörelser.

Är inte, vilket jag anser, stora delar av den så kallade kultureliten just en sådan populistisk rörelse, även om den vänder sig till en betydligt mindre population än traditionella populister? Kan Selimovics artikel bidra till en förändring i det avseendet, är den som sagt ytterst välkommen.

Stefan Löfven har rätt i åtminstone en fråga

Att jag inte skrivit på denna blogg på länge beror förvisso inte på att det skulle saknas saker att skriva om. Kanske snarare tvärtom - flödet har istället ibland gett upphov till kortare inlägg på Twitter och Facebook. Och det finns mer än politik.

Men nu vill jag skriva om statsminister Stefan Löfven och en intervju med honom i Svenska Dagbladet, vilken har förkättrats en hel del av diverse politiker och skribenter - också från Liberalerna.

Jag uppfattar emellertid artikeln ifråga som en utmärkt intervju med en rak och tydlig statsminister, som dessutom enligt min mening har helt och självklart rätt i frågan om hur han tänker agera efter valet 2018.

Han säger sig nämligen sitta kvar efter valet åtminstone fram till förtroendeomröstningen, om han inte får en uppenbar majoritet emot sig i valet. Och en sådan majoritet kommer med all sannolikhet att kräva SD:s stöd. Löfven intar därmed en självklar demokratisk inställning, som - till skillnad från decemberöverenskommelsen - visar att han tar valen och demokratin på allvar.

Kritikernas problem är just att de inte tar demokratin på allvar, utan tror att den kan ersättas med en politisk lekstuga med obskyra överenskommelser, vilka åsidosätter valresultatet. Eländet bottnar åtminstone delvis i blockpolitiken, vilken Löfven med rätta betecknar som "förödande". Blockpolitiken flyttar makten från parlamentet till en grupp politruker, som livnär sig på sin sysselsättning och vilka skalden Heidenstam på sin tid, inte utan skäl och under namn av "partigängare", betraktade som en "korsning mellan räv och nöt".

Det Löfven ser som en lösning på den parlamentariska situationen är överenskommelser över blockgränserna, vilket borde vara en självklarhet för alla seriösa partier. Om ideologisk fundamentalism och politrukernas självgodhet läggs åt sidan i landets och Europas intresse, borde sådana överenskommelser vara fullt möjliga.

En närliggande fråga är naturligtvis beröringsskräcken visavi SD, vilken bland annat lett till att Jan Björklund fått utstå mycken kritik inte bara från "kålsupare" som Jonas Sjöstedt, utan även "internt" i Liberalerna. Detta för hans enligt min mening fullständigt självklara förslag att även SD (med 13 procent i valet och av allt att döma mera nu) bör bjudas in till allmänna överläggningar mellan partierna och inte a priori exkluderas. Exkluderingen är enligt min mening ytterligare ett exempel på "etablissemangets" odemokratiska åsidosättande av folkets i allmänna val uttryckta uppfattning. Detta är förödande för demokratin och gynnar ingen mer än möjligen i någon mening SD. Att skälla femton procent av befolkningen för rasister är enbart löjligt.