Kommentarerna i detta ämne har förstås varit legio på alla ledarsidor och i olika media. Jag har till exempel inte särskilt svårt att hålla med Göran Persson om en hel del i en intervju i Expressen 6 december. Dock inte om allt - jag tycker till exempel att Stefan Löfvens och regeringens enligt min mening i många stycken omogna agerande kommer lite väl lindrigt undan. Löfven borde till exempel ha kunnat visa lite mindre irritation och lite mera lugn och ledarskap. Vilket inte på något sätt ursäktar allianspartiernas än mera omogna och irrationella agerande. Varför i all sin dar göra den egna budgeten till en helig ko och till på köpet försöka skylla detta på väljarna? Om Löfven var så omöjlig att komma överens med borde de kunna konkret förklara på vilket sätt - att skylla på gamla oförrätter är bara sandlåda.
Peter Wolodarski skriver mycket tänkvärt om att Sluta vara kränkta, bittra och arga i DN 6 december. Det är alldeles uppenbart att det behövs ansvarstagande från alla mittenkrafter i svensk politik och det inser förstås stora delar av svenska folket. De som har allra svårast att inse det verkar vara de som borde inse det bäst. Varför är en smula gåtfullt. Personligen har jag dock svårt att komma ifrån uppfattningen att partiledningarna är beklämmande inlåsta i någon sorts bisarr medielogik (och tyvärr har varit det alltför länge). Det verkar vara spinnverkstäderna som styr partierna snarare än sakliga politiska och ideologiska resonemang och ansvarstaganden.
I det här sammanhanget räknar jag både socialdemokraterna och hela alliansen till mittenkrafterna, väl medveten om att det finns stora skillnader särskilt mellan ytterkrafterna i partierna. Tyvärr gynnar ledande politikers omogna inställning bara ytterkrafterna, såväl inom som utom partierna. Och Löfven har inget särskilt lättskött pastorat med sin utpräglat socialistiska partivänster, vilket borgerliga politiker borde ta hänsyn till genom att inte försöka driva Löfven åt fel håll. Löfven å sin sida agerar fullständigt omdömeslöst, dels genom att kalla SD "nyfascistiskt", dels genom att försöka bunta ihop alliansen med SD. Wolodarski gör en tänkvärd jämförelse med hur S efter kriget regerat med passivt stöd från kommunister.
Man bör också tänka på, menar jag, att medan SD förvisso är mycket långt från att vara Guds bästa barn, så finns även andra krafter som kan och bör räknas till samma kategori. Ett extremt exempel är Feministiskt initiativs obehagliga demagogi och ansvarslöshet, men V har förvisso inte gjort rent hus med kommunistiska och andra toksocialistiska idéer. Och MP har under sin korta tid i regeringen visat många exempel på sin tillväxtfientlighet och slöseri med skattemedel - förbifarten i Stockholm får räcka som ett av många exempel. Det finns verkligen goda skäl för ansvarsfullhet i mitten, vilket också torde gynna ansvarsfulla krafter i övriga partier.
För självklart finns det rimligt goda krafter i alla partier, även i SD. Alla SD:s nytillkomna väljare har väl knappast blivit varken onda eller "nyfascister" under loppet av ett par år. Troligare är väl att de har uppfattat att deras tidigare partier inte har tagit deras oro och frågeställningar på allvar. Det är heller inte första gången populistiska partier kan göra sig breda, samma sak hände på tjugo- och trettiotalen i till exempel Tyskland - även då med demokratiska partier som inte förmådde ta ansvar.
Bra beskrivningar av läget från ett borgerligt perspektiv finns till exempel i Tove Lifvendahls Ett Sverigefientligt parti i Svenska Dagbladet 6 december, i DN:s ledare 4 december Löfven är arg och ännu argare kommer han att bli och 5 december Kom upp ur sandlådan. Mycket tänkvärd är också
Carl Johan von Seths artikel i DN 6 december om att inte överförenkla komplicerade företeelser, vilket lätt sker när politiker springer omkring för mycket i spinnverkstäder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar