tisdag 30 december 2014

Problemet är blockpolitiken

Den så kallade decemberöverenskommelsen mellan S och MP å ena sidan och allianspartierna å den andra har diskuterats intensivt i media de senaste dagarna. Det är förstås högst begripligt och det är inte heller särskilt konstigt att åsikterna divergerar en hel del. Allt från en lättnadens suck över att ett meningslöst nyval ställts in, till tankar kring överenskommelsens möjliga demokratiska tveksamhet. Några i floran är ledare i DN 28 december, SvD samma dag och UNT 27 december.

Personligen tror jag att det är mycket bra att extravalet ställdes in, eftersom det näppeligen hade lett några större ändringar i riksdagen. Om nu inte ett extraval hade fått partiledningarna att inse att de har att ta ansvar för landet, vilket knappast är troligt - det har de ju haft tillfälle till hela hösten.

Hur pass hållbar uppgörelsen blir och vad den får för konsekvenser demokratiskt och politiskt återstår att se. Om S väljer att driva överenskommelsen in absurdum, medan alliansen respekterar dess "bokstav", uppstår ju onekligen en mycket märklig situation. Jag förutsätter att det inte inträffar, men kanske osvuret är bäst med tanke på höstens politiska märkligheter.

Enligt min mening är den dysfunktionella blockpolitiken ett större problem för demokratin än själva överenskommelsen och behovet av den hade förmodligen blivit mycket mindre utan stelbentheten och låsningarna.

Blockpolitiken, på det sätt den för närvarande bedrivs, hotar enligt min mening demokratin på flera sätt:

  • Det blir svårare att ta sig ur parlamentariska låsningar, vilket vi just sett.
  • Detta, tillsammans med bristen på alternativ i politiken och den stelbenthet som följer av hårda bindningar mellan partier, gynnar ytterlighetspartier som SD och V, som står utanför, och MP, som, utan fungerande opposition och parlamentariskt arbete, får orimligt stort inflytande i regeringsställning. 
  • Partierna tenderar att ställa sig utanför den livliga, demokratiska debatt i olika samhälleliga frågor, som bedrivs i samhället i övrigt, därför att partierna blir låsta av inbördes överenskommelser (det borde kanske inte behöva vara så, men jag uppfattar att det är så det ser ut).
  • Även den interna debatten och demokratin försvagas när partiledningarna är, eller känner sig, uppbundna av åtaganden inom till exempel alliansen. Missnöjet inom både M och S har blivit rätt uppenbart i media de senaste dagarna och självfallet finns det även i FP och andra partier.
  • Åtminstone i mindre partier kan sakpolitik i centrala frågor få stå tillbaka för enstaka "profilfrågor", som till exempel den i och för sig oerhört viktiga skolfrågan, eller rena märkligheter som "feminism utan socialism". Det är enligt min mening i längden inte värdigt ett liberalt parti i Bertil Ohlins fotspår.
Det är därför min djupt kända förhoppning att den nu gällande alliansbudgeten är den sista för den här mandatperioden. Med det vore också budgetproblematiken lättare att lösa och decemberöverenskommelsen mer eller mindre överspelad.

Inga kommentarer: