Problemet är blockpolitiken

Den så kallade decemberöverenskommelsen mellan S och MP å ena sidan och allianspartierna å den andra har diskuterats intensivt i media de senaste dagarna. Det är förstås högst begripligt och det är inte heller särskilt konstigt att åsikterna divergerar en hel del. Allt från en lättnadens suck över att ett meningslöst nyval ställts in, till tankar kring överenskommelsens möjliga demokratiska tveksamhet. Några i floran är ledare i DN 28 december, SvD samma dag och UNT 27 december.

Personligen tror jag att det är mycket bra att extravalet ställdes in, eftersom det näppeligen hade lett några större ändringar i riksdagen. Om nu inte ett extraval hade fått partiledningarna att inse att de har att ta ansvar för landet, vilket knappast är troligt - det har de ju haft tillfälle till hela hösten.

Hur pass hållbar uppgörelsen blir och vad den får för konsekvenser demokratiskt och politiskt återstår att se. Om S väljer att driva överenskommelsen in absurdum, medan alliansen respekterar dess "bokstav", uppstår ju onekligen en mycket märklig situation. Jag förutsätter att det inte inträffar, men kanske osvuret är bäst med tanke på höstens politiska märkligheter.

Enligt min mening är den dysfunktionella blockpolitiken ett större problem för demokratin än själva överenskommelsen och behovet av den hade förmodligen blivit mycket mindre utan stelbentheten och låsningarna.

Blockpolitiken, på det sätt den för närvarande bedrivs, hotar enligt min mening demokratin på flera sätt:

• Det blir svårare att ta sig ur parlamentariska låsningar, vilket vi just sett.
• Detta, tillsammans med bristen på alternativ i politiken och den stelbenthet som följer av hårda bindningar mellan partier, gynnar ytterlighetspartier som SD och V, som står utanför, och MP, som, utan fungerande opposition och parlamentariskt arbete, får orimligt stort inflytande i regeringsställning. 
• Partierna tenderar att ställa sig utanför den livliga, demokratiska debatt i olika samhälleliga frågor, som bedrivs i samhället i övrigt, därför att partierna blir låsta av inbördes överenskommelser (det borde kanske inte behöva vara så, men jag uppfattar att det är så det ser ut).
• Även den interna debatten och demokratin försvagas när partiledningarna är, eller känner sig, uppbundna av åtaganden inom till exempel alliansen. Missnöjet inom både M och S har blivit rätt uppenbart i media de senaste dagarna och självfallet finns det även i FP och andra partier.
• Åtminstone i mindre partier kan sakpolitik i centrala frågor få stå tillbaka för enstaka "profilfrågor", som till exempel den i och för sig oerhört viktiga skolfrågan, eller rena märkligheter som "feminism utan socialism". Det är enligt min mening i längden inte värdigt ett liberalt parti i Bertil Ohlins fotspår.

Det är därför min djupt kända förhoppning att den nu gällande alliansbudgeten är den sista för den här mandatperioden. Med det vore också budgetproblematiken lättare att lösa och decemberöverenskommelsen mer eller mindre överspelad.

Bra Hägglund - migrationen måste få diskuteras!

Varför går SD framåt? Trots att till exempel deras andre vice talman, Björn Söder, visar en rätt kvalificerad stupiditet när han talar om att samer och judar inte kan vara svenskar. Nähä, kan skånskar vara svenskar då? 356 år är trots allt inte så lång tid, eller? Åtminstone inte om man jämför med samer och judar. Och om vi skåningar är svenskar, när blev vi då det? Och borde inte göingar hanteras lite annorlunda med tanke på snapphanerörelsen?

Så, om man betraktar den omfattande stupiditet som vidlåder SD:s företrädare och deras partiprogram (se t ex Lennart Nordfors artikel i UNT 18 december), hur i all sin dar kan det komma sig att de stöds av cirka 15 procent av befolkningen? Precis som i stora delar av övriga Europa?

Inte tror jag att det är SD:s egen förtjänst. Jag är tvärtom övertygad om att det är övriga partiers milt sagt tvivelaktiga förtjänst. Precis som i tjugo- och trettiotalens Europa, det vill säga när partier med likartade böjelser som SD senast kunde göra sig breda. Inte berodde det på någon sorts inneboende ondska hos tysktalande eller något slags italienskt "folklynne".

De som framför allt kan lastas, menar jag, är inte partier av vilka man knappast kan förvänta sig bättre, som FI och V, som i många avseenden är lika goda kålsupare som SD, fast så att säga "tvärtom". Nej, problemet ligger framför allt hos de partier, av vilka man kan och bör begära ansvarstagande för det här landet och för den värld vi lever i. Men som tyvärr i allt för stor utsträckning har svikit det ansvaret.

Intressanta tankar kring möjliga bakomliggande mekanismer kan man läsa i Andreas Johansson Heinös  artikel Populister frodas när verklig konkurrens saknas i Dagens Samhälle 19 december och, från ett annat perspektiv, i Runsiös och  Strömbäcks artikel När medierna sätter spelreglerna blir det nyval i samma tidning 15 december. Den senare artikeln visar hur mediernas nyhetsbevakning tenderar att bli alltmer fördummande, genom sin strävan efter konflikt och spel snarare än analys. Som om inte detta vore illa nog accepterar partier, som borde vara seriösa, en sådan, för landet orimlig spelplan. Det gör man, dels mera amatörmässigt, dels genom att anställa spinngurus, vilka är samma andas barn som de dåliga journalisterna. Hanteringen gör politiker till politruker och leder till att tilltron till både journalistik och politik sjunker, vilket knappast är egendomligt.

Därför är det så alldeles lysande utmärkt att Göran Hägglund, i sin artikel på DN Debatt 18 december, nu tar bladet från munnen i migrationsfrågan. Han gör det på ett förtjänstfullt resonerande och hovsamt sätt, i ett ämne som är känsligt och svårt, men som ändå måste diskuteras - fråga till exempel många kommunpolitiker.

Hägglunds initiativ lovordas, som sig bör, på ledarsidorna i många borgerliga tidningar, till exempel
Dagens Nyheter 18 december, Svenska Dagbladet 18 december och Expressen 18 december. Ett undantag utgör UNT 18 december, som fortfarande verkar tro på idén att sticka huvudet i sanden - och därmed lämna fältet fritt för SD.

Det är dags att lämna sandlådan!

Tiden efter valet i september har varit en sannskyldig bedrövelse i svensk rikspolitik med en, i det här landet, sällan skådad oförmåga att visa ansvar. Detta gäller tyvärr enligt min mening alla partier och jag tror att det parti som kommer först upp ur sandlådan bör ha en hel del att vinna.

Kommentarerna i detta ämne har förstås varit legio på alla ledarsidor och i olika media. Jag har till exempel inte särskilt svårt att hålla med Göran Persson om en hel del i en intervju i Expressen 6 december. Dock inte om allt - jag tycker till exempel att Stefan Löfvens och regeringens enligt min mening i många stycken omogna agerande kommer lite väl lindrigt undan. Löfven borde till exempel ha kunnat visa lite mindre irritation och lite mera lugn och ledarskap. Vilket inte på något sätt ursäktar allianspartiernas än mera omogna och irrationella agerande. Varför i all sin dar göra den egna budgeten till en helig ko och till på köpet försöka skylla detta på väljarna? Om Löfven var så omöjlig att komma överens med borde de kunna konkret förklara på vilket sätt - att skylla på gamla oförrätter är bara sandlåda.

Peter Wolodarski skriver mycket tänkvärt om att Sluta vara kränkta, bittra och arga i DN 6 december. Det är alldeles uppenbart att det behövs ansvarstagande från alla mittenkrafter i svensk politik och det inser förstås stora delar av svenska folket. De som har allra svårast att inse det verkar vara de som borde inse det bäst. Varför är en smula gåtfullt. Personligen har jag dock svårt att komma ifrån uppfattningen att partiledningarna är beklämmande inlåsta i någon sorts bisarr medielogik (och tyvärr har varit det alltför länge). Det verkar vara spinnverkstäderna som styr partierna snarare än sakliga politiska och ideologiska resonemang och ansvarstaganden.

I det här sammanhanget räknar jag både socialdemokraterna och hela alliansen till mittenkrafterna, väl medveten om att det finns stora skillnader särskilt mellan ytterkrafterna i partierna. Tyvärr gynnar ledande politikers omogna inställning bara ytterkrafterna, såväl inom som utom partierna. Och Löfven har inget särskilt lättskött pastorat med sin utpräglat socialistiska partivänster, vilket borgerliga politiker borde ta hänsyn till genom att inte försöka driva Löfven åt fel håll. Löfven å sin sida agerar fullständigt omdömeslöst, dels genom att kalla SD "nyfascistiskt", dels genom att försöka bunta ihop alliansen med SD. Wolodarski gör en tänkvärd jämförelse med hur S efter kriget regerat med passivt stöd från kommunister.

Man bör också tänka på, menar jag, att medan SD förvisso är mycket långt från att vara Guds bästa barn, så finns även andra krafter som kan och bör räknas till samma kategori. Ett extremt exempel är Feministiskt initiativs obehagliga demagogi och ansvarslöshet, men V har förvisso inte gjort rent hus med kommunistiska och andra toksocialistiska idéer. Och MP har under sin korta tid i regeringen visat många exempel på sin tillväxtfientlighet och slöseri med skattemedel - förbifarten i Stockholm får räcka som ett av många exempel. Det finns verkligen goda skäl för ansvarsfullhet i mitten, vilket också torde gynna ansvarsfulla krafter i övriga partier.

För självklart finns det rimligt goda krafter i alla partier, även i SD. Alla SD:s nytillkomna väljare har väl knappast blivit varken onda eller "nyfascister" under loppet av ett par år. Troligare är väl att de har uppfattat att deras tidigare partier inte har tagit deras oro och frågeställningar på allvar. Det är heller inte första gången populistiska partier kan göra sig breda, samma sak hände på tjugo- och trettiotalen i till exempel Tyskland - även då med demokratiska partier som inte förmådde ta ansvar.

Bra beskrivningar av läget från ett borgerligt perspektiv finns till exempel i Tove Lifvendahls Ett Sverigefientligt parti i Svenska Dagbladet 6 december, i DN:s ledare 4 december Löfven är arg och ännu argare kommer han att bli och 5 december  Kom upp ur sandlådan. Mycket tänkvärd är också
Carl Johan von Seths artikel i DN 6 december om att inte överförenkla komplicerade företeelser, vilket lätt sker när politiker springer omkring för mycket i spinnverkstäder.