. . .
En ny mandatperiod har börjat, med mer eller mindre nya förutsättningar på väldigt många håll och på olika parlamentariska nivåer. Landet har en ny, historiskt svag, regering. SD:s framgångar är mycket stora på de flesta håll. Och mitt eget parti, Folkpartiet, har gjort sitt näst sämsta riksdagsval någonsin och förlorat mandat i samtliga norduppländska kommuner. Självklart finns det en hel del att fundera över.
Detta är den huvudsakliga bakgrunden till att Folkpartiet i Tierp nu väljer att ställa sig utanför det organiserade allianssamarbetet. Ett ytterligare skäl är, som jag konstaterat i Arbetarbladet, att vi anser att om vi ska delta i en allians, så måste det ske utifrån en miniminivå av lika villkor. Vi anser att representation i kommunstyrelsen är den miniminivån. Av vårt ställningstagande kan man inte dra några politiska slutsatser i övrigt och jag tänker inte orda mer om detta – allianssamarbetet har fungerat väl och i god anda och det tackar vi för.
Jag tänker nu istället ägna mig en stund åt allmänpolitik, för att avsluta med några ord om föreliggande budgetförslag.
Vi lever i en orolig tid med stora ekonomiska och sociala svårigheter, inte minst i ett Europa, som har svårt att anpassa sig till en ny, global, verklighet. Man kan lida med Matteo Renzi i Italien i hans förtvivlade försök att få någon rätsida på landets valsystem och ekonomi. Man kan skratta åt Francois Hollande i Frankrike, som knappast ens försöker. Och man kan oroas över att Tyskland tycks gå i stå under Angela Merkels ”stora koalition”. Samtidigt ser vi i öster ett vapenskramlande, allt mer totalitärt maffiavälde i Vladimir Putins Ryssland. Tjugofem år efter Berlinmurens fall saknas alltså inte utmaningar. Att i det läget försöka trasa sönder EU är med förlov sagt dumt. Det är dags för demokratierna och demokratiska krafter att visa ansvar – tjugo- och trettiotalens misstag får inte upprepas.
Detta ansvar måste enligt min mening prägla även vårt land. Sverige behöver ledarskap – inte käbbel och tvära kast i politiken. Kjell-Olof Feldt, med flera, har enligt min mening goda skäl att oroa sig. Alla seriösa försök i olika media att sakligt och nyanserat diskutera centrala samhälleliga, politiska och ideologiska frågor, får inte dränkas i onyanserad partipropaganda från något håll. Jag har i varje fall inget intresse av att bidra till sådant.
En annan aspekt är Göran Perssons, när han sade att ”valresultatet är en rejäl örfil åt stockholmsetablissemanget”. Frågan är bara i hur stor utsträckning det har förmågan att lyssna på sådant som inte passar in i dogmatismen för dagen. Ett oroande exempel kan vara miljöministerns vägran att bidra till myggbekämpningen till exempel vid nedre Dalälven. Sådant kanske passar naturromantiska fantasier, men inte berörda människor och heller inte berörd miljö.
Därmed har vi återkommit till Tierp och kommunpolitiken och framför oss har vi tre budgetförslag. Den största sifferskillnaden mellan förslagen är väl att alliansen satsar drygt sju miljoner mer på grundskolan än S+MP, som istället lägger sex miljoner i en pott hos kommunchefen med till synes ganska likartade syften. Kanske är det så att smärre skillnader i beloppen inte är det allra mest centrala, utan de prioriteringar som görs ute i verksamheterna. Det vore onekligen intressant att följa de överväganden och prioriteringar som görs under budgetprocessens gång. Möjligen var det enklare med den gamla, traditionella nämndorganisationen, men det vet jag inte.
En sak som oroar mig i alla budgetförslagen är att kostnadsuppräkningen för 2015 endast är 1,8 procent, lika för löner och andra kostnader. Inflationen är visserligen farligt nära noll, men ändå. För att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare är det bland annat viktigt med ett konkurrenskraftigt löneläge. Detta gäller inte minst lärarkåren, som under lång tid halkat efter nationellt, något som kringliggande kommuner nu börjar åtgärda i samklang med läraravtalet. Om detta nämns, så vitt jag kan se, inget i något budgetförslag.
Apropå de prioriteringar som, så att säga, görs ute i verksamheterna kan jag inte undgå att än en gång återkomma till våra kostnader per elev i grundskolan, som totalt sett enligt Skolverkets statistik är väldigt lika kommungruppen, det vill säga drygt 91 tkr och 1,5 tkr lägre än samtliga kommuner i landet, men som skiljer sig markant genom att undervisning står för endast 44 tkr mot kommungruppens 47,9 tkr, det vill säga nästan 4 tkr lägre, vilket äts upp av lokalkostnaderna (20,8 tkr), som är nästan 4 tkr högre än kommungruppen. Detta i en tid, när praktiskt taget alla är överens om att lärarens insatser i klassrummet är det allra mest centrala för goda resultat.
Ursäkta sifferexercisen, men det är enligt min mening inte ointressant att våra elever ser ut att få mindre undervisningsinsatser än i övriga landet. Det måste enligt min mening göras en ordentlig översyn kring dessa frågor i kommunen. Likaså bör kommunen och denna församling ta ansvar för att alla elever i kommunen får bästa möjliga pedagogiska och sociala förutsättningar i skolan oavsett bostadsort, vilket även föräldrarna bör göra. Det är inte självklart att denna målsättning nås med skolor, som har alldeles för få elever per årskurs. Därför hoppas jag att kommunledningen tar ansvar för att tillsätta en utredning, för att tillförsäkra alla elever en pedagogiskt, socialt och ekonomiskt hållbar skolgång.
. . .
.jpg)